Transkarpatiska (eller Karpato-) Ukraina. Juli-2007.

Landet i bergen.
Det finns ett landskap av skog och berg i nuvarande Ukraina, som tycks ha hamnat på fel sida om Karpaterna, dvs. landskapet breder ut sig söder om de historiska gränspassen. Ett av namnen på detta land är Transkarpatien.
Detta bergiga land har för det mesta tillhört konungariket Ungern, i alla fall oavbrutet fram till året 1919-20. Längst i syd gränsar detta område mot Transsylvanien och i sydväst planar det ut helt och övergår i den tätt befolkade ungerska slätten.
Norr om de Karpatiska bergspassen ligger däremot det gamla Galiziens land, ett viktigt Kiev-ryskt rike från tidig medeltid. Galizien har i sin tur tillhört mestadels Polen, och här i bergen gick därför den mycket gamla polsk-ungerska gränsen, oförändrad i flera århundraden.


Sovjetunionen, 1945.
Efter 1945 kom Transkarpatien (ibland kallat Ruthenien) att ingå - för första gången någonsin - i det rysk-sovjetiska imperiet och är sedan dess en del av det stora ”låglands”-Ukraina norr om bergen.
Detta förhållandevis lilla landskap (Ruthenien) ligger idag inklämt mellan nuvarande Polens, Slovakiens, Ungerns och Rumäniens gränser.


Ukrainiseringen, de senaste 15 åren.
Efter Sovjetunionens fall tycks man nu, i sann patriotisk anda, jobba på att ersätta det ryska språket med ukrainskan. De unga lär sig ingen ryska i skolan längre, antar jag. Det ukrainska språket är relativt ungt. Som skriftspråk började det utformas och användas först på 1800-talet. Länge fungerade det främst som ett lokalt talspråk, använt av folk på landsbygden i västra Ukraina.
När landet Ukraina idag letar efter sina rötter och förebilder, då måste man gräva sig tillbaka till Kievs storhetstid dvs. åren 900-1250.
Alternativt kan man alltid hitta ett antal stolta kosacker i stäppen, från 1600-talet. Och så har vi andra världskriget, så klart, och den nationalistiska kampen för ett fritt Ukraina.
Till slut finns även ett par äkta ukrainska författare/poeter från nyare tider: Taras Sjevtjenko och Ivan Franko.
Huvudgatorna i städer i f.d. polska västra Ukraina hette t.ex. ul. Tadeusza Kosciuszki och 3-Maja före kriget. Efter 1945 döptes dessa om, exempelvist till: 1-Maj, Stalin, Djerzjynski eller Komsomol.
Idag har namnen ändrats ofta till: Bohdan Chmielnitski, Mazepa, Bandera, osv.
Stalin togs bort redan på 1950-talet.
Och Leninstatyerna är numera ersatta med t.ex. Franko och Sjevtjenko (obs, dock ej Andryj – den kända fotbollspelaren).


Befolkning och kyrka.
Karpato-Ukraina kom att befolkas i vågor av tillströmmande slaviska jordbrukare, som invandrade (t.ex. åren 500-900 e.Kr.) via bergspassen i norr. Dessa invandrare var inte så många och de bosatte sig alltid längst ner i dalgångarna. Bergsluttningarna är ännu idag helt obebodda. Denna bosättningsprocess pågick i århundraden, och startades långt innan den kristna kyrkan nådde hit. Landet kristnades till slut, också detta skedde från norr, från Kiev-ryssland.
Kyrkorna i dalgångarnas avlånga byar utgörs ännu idag - nästan uteslutande – av pittoreska byggnader i trä. Små, enkla, rörande, lite åldrade.
Denna lokala bysantinska kyrka blev så småningom (under reformationen) satt under starkt tryck från de katolska Habsburgarna och även från det kalvinistiska Transsylvanien. Habsburgarna fick så småningom övertaget, främst i den västliga delen av Ruthenien. Mellan åren 1646-1713 kom så denna ursprungligen ortodoxa kyrka att erkänna påven i Rom, och övergick då till att bli sk. grekisk-katolsk.

Minoriteter.
Andra världskriget och sedan Stalin gick hårt åt vissa av de lokala minoriteterna. Befolkningen idag består till ca 80% av ett slaviskt folk, uppdelat i två-tre mindre grupper. Samtliga dessa talar dialekter nära släkt med ukrainskan norr om bergen. Längs gränserna med de övriga länderna söderöver hittar vi främst slovakiska, ungerska och rumänska minoriteter. Störst är den ungerska gruppen, ca 150.000, de bor i byar och städer nere på slätten i sydväst. De ställer sina privata klockor med allvar och självklar bestämdhet efter Budapest-time. Den andra tiden kallar de för Kiev-time, den tiden vill de inte veta av. När klockan är 11.00 i Kiev, då är den ju fortfarande 10.00 i hela Ungern. Punkt slut.
Stalin lät deportera ca 50.000 ungrare, direkt efter kriget, i syfte att stävja ev. motstånd och anpassa ”befolkningsstrukturen” till Sovjetunionen.

Före 2:a världskriget bodde i Karpato-Ukraina även många tyskar och judar. Judarna blev mördade i slutet av kriget, medan de lokala tyskarna flydde västerut, inför den Röda Arméns ankomst 1944-45.
I området bor det även en del zigenare (romer), vilket är ett mycket vanligt inslag i denna del av Europa.

Uzjgorod.
Staden Uzjgorod (117.000 inv.) – på ungerska Uzsgorod - ligger alldeles intill den slovakiska gränsen i väster. Uzjgorod ligger vid floden Uzj och är hela landskapets huvudstad. Inrikesflygplats finns. Propellerflygplan av modellen Antonov, som tar ca 30-40 passagerare, flyger dagligen till Kiev.
Uzjgorod har en stadskärna bestående av stenlagda gator, låga hus, affärer och några uteserveringar. I staden finns även ett slott, som ligger på en höjd vid floden.
Inne i stadens centrala delar, på andra sidan bron, finns – insprängt i den övriga bebyggelsen - ett elegant och modernt fyrstjärnigt hotell, som heter "The Old Continent". Tydligen ett mål för besökande turister från t.ex. USA, med egna rötter i området. Dessutom finns i Uzjgorod en bra och elegant restaurang, som heter "Venezia" och ligger vid floden. Jag får ofta intrycket att hela Ukraina verkar fascinerat av staden Venedig. Det säljs många turisttavlor på gatorna, med motiv därifrån, med gondoler, kanaler, etc. Vet inte varför.
Utanför Uzjgorod finns överraskande en stor och toppmodern stationsbyggnad, vid järnvägen. Denna byggnad verkar uttrycka ambitionen att vara hela Ukrainas fönster mot EU och Västeuropa. Själva stationsbyggnaden är förvånande fräsch och ny, med luftkonditionering, bra restaurang, bar, apotek, tidningskiosk, fina toaletter, bekväma fåtöljer i en stor väntsal med marmorgolv, fönster med tonade glas, osv.
Allt detta i klar kontrast till den gamla, slitna och dammiga busstationen – som ligger en mycket kort promenad från huvudentrén till stationshuset.

Mukacevo.
Den andra större staden, några mil längre österut, heter Mukacevo. Även denna stad ligger där bergen upphör och övergår i den stora slätten. På ungerska heter staden Munkács. Mukacevo har 82.000 inv. och ligger vid floden Latoritsa. Stadens centrala delar ser välvårdade ut. Fina och renoverade stenhus från förra sekelskiftet kantar den centrala gågatan. Arkitekturen tycks innehålla flera element influerade österifrån (tak, fönsterdetaljer, fasaddekorationer, mm.). Men upprustningen är fortfarande i sin linda.
Lite längre bort från centrum hittar man snabbt och obevekligt – precis som i Uzjgorod - de äldre, slitnare, ännu ej renoverade husen.
Även i Mukacevo finns ett gammalt medeltida slott, som är en stor turistattraktion. Slottet ligger på ett litet berg, som reser sig mitt på den alldeles plana "ungerska" slätten, strax söder om staden. Just när jag besökte Mukacevo var slottet avspärrat i två dagar, pga. säkerheten i samband med ett möte. Landets president Jusjtjenko skulle träffa sin ungerske kollega där.


Beregove.
Någon mil längre söderut, bara några få km från dagens gräns med Ungern finns staden Beregove (ung. Beregszász).
I staden finns en modern badanläggning, stor bassäng med varmt vatten året om. Hela anläggningen har en sliten sovjetisk touch, men badet är ändå mycket fint. Vattnet är behagligt rogivande – alltsammans har en ungersk atmosfär (tyckte jag) - och är bra på alla sätt och vis.
I stadens gamla centrum, vid bron över ån, finns ett nyrenoverat, elegant och fräscht hotell, vars interiör är helt igenom inspirerat av Alfons Mucha’s konst.
Man blir onekligen förvånad av kontrasten mot resten av omgivningarna.
Taket och översta våningen är ännu inte helt iordningsställda, men hotellet fungerar redan. Menyn i restaurangen är tjock och på tre olika språk. Personalen talar helst ungerska. Men det går till slut bra att kommunicera på ett valfritt slaviskt språk (tjeckiska, slovakiska, ukrainska, ryska eller dålig polska).

Rachiv-området.
Längst borta i öster, nära Rumänien, finns det nästan inga större städer. Den slaviska bergsbefolkningen här ägnar sig främst åt hantverk, inte åt jordbruk. Här är det mest bara skog och gröna obebodda berg. I detta område når Karpaterna 2000-meters höjd. Topparna ligger kala, tysta och gräsbevuxna. Trädgränsen går vid ca 1100-1200 m. I dalgångarna bland dessa berg finns de sista orörda skogarna i Centraleuropa – hävdar turistbeskrivning som jag råkade få tag på.
I Rachiv-området finns en plats, som turister kan besöka. Den är utmärkt med en liten obelisk, och på denna finns en förklarande text på latin. Denna plats är Europas absoluta geografiska centrum. Någon professor, kanske i Budapest eller i Wien, räknade ut detta i mitten av 1800-talet. (Jag har å andra sidan också läst nyligen att en annan expert - från Vilnius - hävdar att Europas centrum ligger någonstans i dagens Litauen).

Turism.
Den främsta egenskapen för hela denna trakt är nog ursprunglighet, orördhet och enkelhet. Hela området har en potential för turism, som ännu inte är särskilt utnyttjad. Det kanske är just det, som är det unika ?
Enstaka skidanläggningar finns här och var, med gamla liftar, som tycks behöva en grundlig reparation. En del privata små pensionat, med hemlagad mat, har börjat växa fram i bergen. Dom är inte alltid lätta att hitta. Det är oftast lokala trähus på undanskymda platser, som någon driftig privatperson har renoverat, byggt om och anpassat till turisternas behov. Det man kan ägna sig åt här är främst bergsvandringar, titta på vackra vyer och att andas frisk luft. Många bilar tycks komma från Ungern - kanske sentimentala ungrare, på besök i gamla förlorade hemtrakter ?

Gränsändringar 1920.
Fram till 1:a världskriget var området indelat i fyra sk. Komitater (på svenska blir det kanske kommuner ?). Dessa fyra hette: Ung, Bereg, Ugocsa och Máramaros.
Tillsammans bildade dessa 4 enheter det land, som på tyska kallades Ruthenien.
Mellan världskrigen blev Ruthenien en del av det nybildade Tjeckoslovakien - en kompromisslösning, då alla andra lösningar blev politiskt omöjliga.
Vissa mindre delar av sydligaste Ruthenien hamnade år 1920 i grannländerna. En del i Rumänien (små områden i bergen, strax söder om floden Tisa), och en större del i Ungern (Tiszahát). Dessa gränsändringar blev bestående och gäller än idag.

Innan Ryssland blev Ryssland. Medeltiden.

De tolv staterna i det gamla Ruś. Mongolerna. Litauen. Polen.
-----------------------------------------------------------------------------

Det gamla Ruś var ett vidsträckt, mestadels flackt och skogigt område, som låg öster om dagens Polen. Men också öster om dagens Litauen och övriga Baltikum.

Ruś sträckte sig, runt 1000-talet, från Transsylvanien i söder till de östersjöfinska skogarna i norr. Hela området kännetecknades av kalla snörika vintrar och varma somrar. I norr låg en ändlös och ogenomtränglig barrskog. Den övergick i lövskog i söder och längre ner mot Svarat Havet var det stäpp.

Hela detta område intogs och befolkades av ständigt expanderande slaviskspråkiga jordbrukare, i en långsam process som pågick i århundraden.
Startplatsen för denna mäktiga och storskaliga expansion lär ha legat någonstans i gränslandet mellan Vitryssland och Ukraina, öster om dagens Polen.
Man utgår från att denna naturliga utbredning och bosättning startade i början av vår tideräkning, och avstannade helt först drygt 1000 år senare.

Det var glest mellan människorna i de baltiska och de finska skogarna - och de slaviska nykomlingarna levde ofta intill eller beblandade sig till slut med den ursprungliga och äldre lokalbefolkningen.

Ett antal stammar uppstod på detta sätt i hela Ruś, var och en med ett namn och ett geografiskt bosättningsområde: Krivitjer, Severjaner, Vjatitjer, Drevljaner, Poljaner, Vita Kroater, osv. På 900-talet hade det redan bildats ett antal feodala stater med var sin huvudstad, var sin lokala ”överklass” och var sin furstefamilj.

När kristendomen kom till Ruś, officiellt år 988, fanns i detta område hela tolv stater, de s.k. Kiev-ryska furstendömena.
Kan någon räkna upp dessa stater (med sina huvudstäder) idag ?
De hette (på ryska) och från söder: Galitj, Vladimir Volhynsk, Turov/Pinsk, Perejaslav, Kiev, Tjernigov, Novgorod Seversk, Smolensk, Polotsk, Vladimir Suzdal, Murom-Rjazan’. Och till slut det vidsträckta Novgorod längst upp i norr (den staden utmed floden Volchov, som vikingarna kallade Holmgård).

Kommunikationerna och transporterna skedde via de stora flodsystemen, främst Dnjepr och övre Volga - med dess många och vattenrika biflöden. För att från Östersjön kunna ”segla in” i detta enorma system använde sig skandinaverna av de mindre Dvina och Neva. Floden Dnjepr ledde sedan till den grekiska världen runt Svarta Havet medan Volga ledde till det nyligen islamiserade persiska riket.

De två största och viktigaste städerna i Ruś runt 1000-talet hette Novgorod och Kiev. Bägge låg utmed den stora och vältrafikerade nord-sydliga vattenvägen mellan Norden/Baltikum och Konstantinopel. På några ställen fick man dra skeppen över land, men det var ingen match alls för de smidiga skandinaverna.

Tre länder gör idag anspråk på att kunna berätta den korrekta och ”sanna” versionen av den tidigaste ryska historien och utvecklingen.
Det är: Ukraina, BelaRuś och (Moskva-)Ryssland.
Dessa tre länder täcker idag över just det område, där de tolv furstendömena låg för 1000 år sedan.

De 12 Kiev-ryska furstendömenas politiska oberoende och ekonomiska villkor undergrävdes dramatiskt i samband med den mongoliska ryttararméns ankomst år 1240. Djingis Khan hade nu erövrat världen och han hade skapat ett rike som sträckte sig från Stilla Havet till Europa. Mongolerna var helt överlägsna i strid och de ryska arméerna besegrades i grunden. Vid ett enda tillfälle, vid ett slag nära Svarta Havet, lär 700 st. adliga Rurikider (dvs. ryska ättlingar till Rurik) ha mist livet.
Mongolerna etablerade snabbt ett stäpprike, den Gyllene Orden, med huvudstaden i Saraj, vid Volgaflodens nedre lopp, nära det Kaspiska Havet. De rysktalande områdena i väster låg i detta rike ganska perifert.

När de gamla tolv rikena i Kiev-Ruś ”försvann”, bildades det nu tre helt nya politiska intressesfärer. Denna process pågick i över 100 år (ca 1240-1370):
De tre sfärerna var:
1. Det litauiska området, som omfattade till slut merparten av det gamla Ruś, dvs. 7-8 st. av de gamla 12 Kiev-riken. Storfurstendömet Litauen var under ca 200 år (1370-1570) Europas till ytan kanske allra största enskilda land. Det administrativa språket i detta litauiska rike blev ryska, då 95% av landets undersåtar var rysktalande.
2. Det polska området, som kom att omfatta 1˝ rike längst i söder (Galizien + ˝ Volhynien). Huvudorten i Galizien var Lvov och i Volhynien blev det Lutsk.
3. Det blivande Ryssland: Vladimir Suzdal + Murom/Rjazan’, ett område som kom att direkt lyda under mongolerna.

Ett fjärde område var Novgorod längst upp i norr. Novgorod behöll sin själv-ständighet till ungefär 1480, då det erövrades, dvs. det ”eliminerades” och slukades av Moskvas växande makt.

Ett femte område i sydväst (Trans-Karpatien, eller Ruthenien) härjades också av tatarerna. Detta område var tidigare periodvist under Kiev-ryskt inflytande, men kom till slut att ingå - i över 600 år - i konungariket Ungern i stället.

Litauens expansion österut och söderut blev embryot till dagens BelaRuś.
Polens erövringar österut skapade på sikt Ukraina.
Nuvarande Rysslands egen historiska utveckling handlar främst om det tredje området, det som låg längst österut och som i 150 år lydde direkt under mongolerna. Just inom det området fanns en mindre stad som hette Moskva.
Den lokala furstefamiljen i Moskva lyckades med följande bedrifter: att först skaffa sig en ledande position i området lokalt, att sedan göra uppror mot sin herre, dvs. khanen i Saraj genom att sluta betala den årliga skatten, att därefter frigöra sig helt genom att besegra mongolerna i fält (man lärde sig och tog till sig asiaternas rörliga stridskonst med lätt kavalleri), och till slut att börja erövra alla de andra rysktalande områdena, dvs. det övriga gamla Ruś.
Detta Moskva blev embryot till det Tsar-ryssland som på 1800-talet kom att sträcka sig från Centraleuropa, genom hela Asien till Alaska - nästan en historisk upprepning av Djingis Khans vidsträckta rike från 1200-talet.

Polen och Litauen hade ingått en avgörande personalunion i slutet av 1300-talet.
Den litauiske storfursten Jogaila gifte sig med den polska kronprinsessan, och han steg upp på tronen med det kristna polska namnet Wladyslaw (Ladislaus).
Han fick naturligtvist döpa sig först, litauerna var det sista hedniska folket i Europa år 1400. En ny kunglig polsk dynasti (pol.: Jagiello) tog nu sin början.

Polens kamp mot Moskvas expansion började på riktigt allvar 100 år senare.
Den polsk-litauiska östgränsen var ständigt hotad av Moskva-Rysslands växande makt och ambitioner. En tid efter Konstantinopels fall (1453) började Moskva se sig, som en försvarare av den stora östra kyrkan och arvtagare till det fallna bysantinska riket. Moskva kom snart att kallas för det 3:e Rom, med politiska aspirationer att samla hela den ortodoxa kristenheten under sin hatt. Ortodoxa kristna fanns och finns t.ex. i Serbien, Montenegro och Bulgarien.

Ett litet tag (runt året 1600) lyckades polackerna att mycket kortvarigt t.o.m. sätta en egen figur på den ryska tsarstolen i Moskva. Men det sprack. Ätten Romanov kom till makten i stället. I slutet av 1600-talet började Moskva skörda sina första framgångar mot sin fiende Polen/Litauen, bl.a. i nuvarande Ukraina. T.ex. blev hela den vänstra landsidan av floden Dnjepr rysk.
Polens stormaktstid (den varade ca åren 1450-1650) började nu lida mot sitt slut och en försvagning av landet (politiskt, ekonomiskt, militärt) började märkas.
På 1700-talet var Polens kung redan en marionett i de ryska härskarnas händer. år 1795 raderades Polen/Litauen från kartan helt.
Hela landet slukades av det framväxande Ryssland. Några mindre polska områden i väster, icke rysktalande, kom att tillfalla Rysslands ”kompanjoner”: Preussen och Österrike.

Napoleons framgångar skapade 1807 ett nytt och betydligt mindre Polen. Det blev nog mest en liten lydstat till Bonaparte. Tanken var kanske att utvidga det österut i nästa steg, men då gällde det att besegra Ryssland först. Polackernas nationalistiska hjärta klappar fortfarande lite extra, när Bonaparte kommer på tal. Men nederlaget mot Ryssland 1812 ledde till att Polens delning fastställdes på nytt, nu med nya korrigeringar till Rysslands fördel - så att även Polens centrala delar (t.ex. Warszawa med omnejd) blev en del av det stora ryska imperiet. Finland hade blivit en del av imperiet också, ungefär samtidigt.

Polens självständighet kom till slut, men först ca 100 år senare, dvs. efter första världskriget. Tysklands och Österrikes nederlag bäddade för skapandet av Polen på dess historiska områden igen. Och Polens kavallerikrig mot Ryssland 1920-21 fastställde till slut den nya polska gränsen i öst. Polackerna ville väl bara fullfölja det, som Napoleons armé inte hade klarat av 110 år tidigare …