Innan Ryssland blev Ryssland. Medeltiden.

De tolv staterna i det gamla Ruś. Mongolerna. Litauen. Polen.
-----------------------------------------------------------------------------

Det gamla Ruś var ett vidsträckt, mestadels flackt och skogigt område, som låg öster om dagens Polen. Men också öster om dagens Litauen och övriga Baltikum.

Ruś sträckte sig, runt 1000-talet, från Transsylvanien i söder till de östersjöfinska skogarna i norr. Hela området kännetecknades av kalla snörika vintrar och varma somrar. I norr låg en ändlös och ogenomtränglig barrskog. Den övergick i lövskog i söder och längre ner mot Svarat Havet var det stäpp.

Hela detta område intogs och befolkades av ständigt expanderande slaviskspråkiga jordbrukare, i en långsam process som pågick i århundraden.
Startplatsen för denna mäktiga och storskaliga expansion lär ha legat någonstans i gränslandet mellan Vitryssland och Ukraina, öster om dagens Polen.
Man utgår från att denna naturliga utbredning och bosättning startade i början av vår tideräkning, och avstannade helt först drygt 1000 år senare.

Det var glest mellan människorna i de baltiska och de finska skogarna - och de slaviska nykomlingarna levde ofta intill eller beblandade sig till slut med den ursprungliga och äldre lokalbefolkningen.

Ett antal stammar uppstod på detta sätt i hela Ruś, var och en med ett namn och ett geografiskt bosättningsområde: Krivitjer, Severjaner, Vjatitjer, Drevljaner, Poljaner, Vita Kroater, osv. På 900-talet hade det redan bildats ett antal feodala stater med var sin huvudstad, var sin lokala ”överklass” och var sin furstefamilj.

När kristendomen kom till Ruś, officiellt år 988, fanns i detta område hela tolv stater, de s.k. Kiev-ryska furstendömena.
Kan någon räkna upp dessa stater (med sina huvudstäder) idag ?
De hette (på ryska) och från söder: Galitj, Vladimir Volhynsk, Turov/Pinsk, Perejaslav, Kiev, Tjernigov, Novgorod Seversk, Smolensk, Polotsk, Vladimir Suzdal, Murom-Rjazan’. Och till slut det vidsträckta Novgorod längst upp i norr (den staden utmed floden Volchov, som vikingarna kallade Holmgård).

Kommunikationerna och transporterna skedde via de stora flodsystemen, främst Dnjepr och övre Volga - med dess många och vattenrika biflöden. För att från Östersjön kunna ”segla in” i detta enorma system använde sig skandinaverna av de mindre Dvina och Neva. Floden Dnjepr ledde sedan till den grekiska världen runt Svarta Havet medan Volga ledde till det nyligen islamiserade persiska riket.

De två största och viktigaste städerna i Ruś runt 1000-talet hette Novgorod och Kiev. Bägge låg utmed den stora och vältrafikerade nord-sydliga vattenvägen mellan Norden/Baltikum och Konstantinopel. På några ställen fick man dra skeppen över land, men det var ingen match alls för de smidiga skandinaverna.

Tre länder gör idag anspråk på att kunna berätta den korrekta och ”sanna” versionen av den tidigaste ryska historien och utvecklingen.
Det är: Ukraina, BelaRuś och (Moskva-)Ryssland.
Dessa tre länder täcker idag över just det område, där de tolv furstendömena låg för 1000 år sedan.

De 12 Kiev-ryska furstendömenas politiska oberoende och ekonomiska villkor undergrävdes dramatiskt i samband med den mongoliska ryttararméns ankomst år 1240. Djingis Khan hade nu erövrat världen och han hade skapat ett rike som sträckte sig från Stilla Havet till Europa. Mongolerna var helt överlägsna i strid och de ryska arméerna besegrades i grunden. Vid ett enda tillfälle, vid ett slag nära Svarta Havet, lär 700 st. adliga Rurikider (dvs. ryska ättlingar till Rurik) ha mist livet.
Mongolerna etablerade snabbt ett stäpprike, den Gyllene Orden, med huvudstaden i Saraj, vid Volgaflodens nedre lopp, nära det Kaspiska Havet. De rysktalande områdena i väster låg i detta rike ganska perifert.

När de gamla tolv rikena i Kiev-Ruś ”försvann”, bildades det nu tre helt nya politiska intressesfärer. Denna process pågick i över 100 år (ca 1240-1370):
De tre sfärerna var:
1. Det litauiska området, som omfattade till slut merparten av det gamla Ruś, dvs. 7-8 st. av de gamla 12 Kiev-riken. Storfurstendömet Litauen var under ca 200 år (1370-1570) Europas till ytan kanske allra största enskilda land. Det administrativa språket i detta litauiska rike blev ryska, då 95% av landets undersåtar var rysktalande.
2. Det polska området, som kom att omfatta 1˝ rike längst i söder (Galizien + ˝ Volhynien). Huvudorten i Galizien var Lvov och i Volhynien blev det Lutsk.
3. Det blivande Ryssland: Vladimir Suzdal + Murom/Rjazan’, ett område som kom att direkt lyda under mongolerna.

Ett fjärde område var Novgorod längst upp i norr. Novgorod behöll sin själv-ständighet till ungefär 1480, då det erövrades, dvs. det ”eliminerades” och slukades av Moskvas växande makt.

Ett femte område i sydväst (Trans-Karpatien, eller Ruthenien) härjades också av tatarerna. Detta område var tidigare periodvist under Kiev-ryskt inflytande, men kom till slut att ingå - i över 600 år - i konungariket Ungern i stället.

Litauens expansion österut och söderut blev embryot till dagens BelaRuś.
Polens erövringar österut skapade på sikt Ukraina.
Nuvarande Rysslands egen historiska utveckling handlar främst om det tredje området, det som låg längst österut och som i 150 år lydde direkt under mongolerna. Just inom det området fanns en mindre stad som hette Moskva.
Den lokala furstefamiljen i Moskva lyckades med följande bedrifter: att först skaffa sig en ledande position i området lokalt, att sedan göra uppror mot sin herre, dvs. khanen i Saraj genom att sluta betala den årliga skatten, att därefter frigöra sig helt genom att besegra mongolerna i fält (man lärde sig och tog till sig asiaternas rörliga stridskonst med lätt kavalleri), och till slut att börja erövra alla de andra rysktalande områdena, dvs. det övriga gamla Ruś.
Detta Moskva blev embryot till det Tsar-ryssland som på 1800-talet kom att sträcka sig från Centraleuropa, genom hela Asien till Alaska - nästan en historisk upprepning av Djingis Khans vidsträckta rike från 1200-talet.

Polen och Litauen hade ingått en avgörande personalunion i slutet av 1300-talet.
Den litauiske storfursten Jogaila gifte sig med den polska kronprinsessan, och han steg upp på tronen med det kristna polska namnet Wladyslaw (Ladislaus).
Han fick naturligtvist döpa sig först, litauerna var det sista hedniska folket i Europa år 1400. En ny kunglig polsk dynasti (pol.: Jagiello) tog nu sin början.

Polens kamp mot Moskvas expansion började på riktigt allvar 100 år senare.
Den polsk-litauiska östgränsen var ständigt hotad av Moskva-Rysslands växande makt och ambitioner. En tid efter Konstantinopels fall (1453) började Moskva se sig, som en försvarare av den stora östra kyrkan och arvtagare till det fallna bysantinska riket. Moskva kom snart att kallas för det 3:e Rom, med politiska aspirationer att samla hela den ortodoxa kristenheten under sin hatt. Ortodoxa kristna fanns och finns t.ex. i Serbien, Montenegro och Bulgarien.

Ett litet tag (runt året 1600) lyckades polackerna att mycket kortvarigt t.o.m. sätta en egen figur på den ryska tsarstolen i Moskva. Men det sprack. Ätten Romanov kom till makten i stället. I slutet av 1600-talet började Moskva skörda sina första framgångar mot sin fiende Polen/Litauen, bl.a. i nuvarande Ukraina. T.ex. blev hela den vänstra landsidan av floden Dnjepr rysk.
Polens stormaktstid (den varade ca åren 1450-1650) började nu lida mot sitt slut och en försvagning av landet (politiskt, ekonomiskt, militärt) började märkas.
På 1700-talet var Polens kung redan en marionett i de ryska härskarnas händer. år 1795 raderades Polen/Litauen från kartan helt.
Hela landet slukades av det framväxande Ryssland. Några mindre polska områden i väster, icke rysktalande, kom att tillfalla Rysslands ”kompanjoner”: Preussen och Österrike.

Napoleons framgångar skapade 1807 ett nytt och betydligt mindre Polen. Det blev nog mest en liten lydstat till Bonaparte. Tanken var kanske att utvidga det österut i nästa steg, men då gällde det att besegra Ryssland först. Polackernas nationalistiska hjärta klappar fortfarande lite extra, när Bonaparte kommer på tal. Men nederlaget mot Ryssland 1812 ledde till att Polens delning fastställdes på nytt, nu med nya korrigeringar till Rysslands fördel - så att även Polens centrala delar (t.ex. Warszawa med omnejd) blev en del av det stora ryska imperiet. Finland hade blivit en del av imperiet också, ungefär samtidigt.

Polens självständighet kom till slut, men först ca 100 år senare, dvs. efter första världskriget. Tysklands och Österrikes nederlag bäddade för skapandet av Polen på dess historiska områden igen. Och Polens kavallerikrig mot Ryssland 1920-21 fastställde till slut den nya polska gränsen i öst. Polackerna ville väl bara fullfölja det, som Napoleons armé inte hade klarat av 110 år tidigare …