Powinienem uwzględnić że mam opisać swoje własne przygody i uczucia. Bo to jest ciekawe dla czytelnika.
DaWi
11.08.2013
lördag 10 augusti 2013
tisdag 14 augusti 2007
Transkarpatiska (eller Karpato-) Ukraina. Juli-2007.
Landet i bergen.
Det finns ett landskap av skog och berg i nuvarande Ukraina, som tycks ha hamnat på fel sida om Karpaterna, dvs. landskapet breder ut sig söder om de historiska gränspassen. Ett av namnen på detta land är Transkarpatien.
Detta bergiga land har för det mesta tillhört konungariket Ungern, i alla fall oavbrutet fram till året 1919-20. Längst i syd gränsar detta område mot Transsylvanien och i sydväst planar det ut helt och övergår i den tätt befolkade ungerska slätten.
Norr om de Karpatiska bergspassen ligger däremot det gamla Galiziens land, ett viktigt Kiev-ryskt rike från tidig medeltid. Galizien har i sin tur tillhört mestadels Polen, och här i bergen gick därför den mycket gamla polsk-ungerska gränsen, oförändrad i flera århundraden.
Sovjetunionen, 1945.
Efter 1945 kom Transkarpatien (ibland kallat Ruthenien) att ingå - för första gången någonsin - i det rysk-sovjetiska imperiet och är sedan dess en del av det stora ”låglands”-Ukraina norr om bergen.
Detta förhållandevis lilla landskap (Ruthenien) ligger idag inklämt mellan nuvarande Polens, Slovakiens, Ungerns och Rumäniens gränser.
Ukrainiseringen, de senaste 15 åren.
Efter Sovjetunionens fall tycks man nu, i sann patriotisk anda, jobba på att ersätta det ryska språket med ukrainskan. De unga lär sig ingen ryska i skolan längre, antar jag. Det ukrainska språket är relativt ungt. Som skriftspråk började det utformas och användas först på 1800-talet. Länge fungerade det främst som ett lokalt talspråk, använt av folk på landsbygden i västra Ukraina.
När landet Ukraina idag letar efter sina rötter och förebilder, då måste man gräva sig tillbaka till Kievs storhetstid dvs. åren 900-1250.
Alternativt kan man alltid hitta ett antal stolta kosacker i stäppen, från 1600-talet. Och så har vi andra världskriget, så klart, och den nationalistiska kampen för ett fritt Ukraina.
Till slut finns även ett par äkta ukrainska författare/poeter från nyare tider: Taras Sjevtjenko och Ivan Franko.
Huvudgatorna i städer i f.d. polska västra Ukraina hette t.ex. ul. Tadeusza Kosciuszki och 3-Maja före kriget. Efter 1945 döptes dessa om, exempelvist till: 1-Maj, Stalin, Djerzjynski eller Komsomol.
Idag har namnen ändrats ofta till: Bohdan Chmielnitski, Mazepa, Bandera, osv.
Stalin togs bort redan på 1950-talet.
Och Leninstatyerna är numera ersatta med t.ex. Franko och Sjevtjenko (obs, dock ej Andryj – den kända fotbollspelaren).
Befolkning och kyrka.
Karpato-Ukraina kom att befolkas i vågor av tillströmmande slaviska jordbrukare, som invandrade (t.ex. åren 500-900 e.Kr.) via bergspassen i norr. Dessa invandrare var inte så många och de bosatte sig alltid längst ner i dalgångarna. Bergsluttningarna är ännu idag helt obebodda. Denna bosättningsprocess pågick i århundraden, och startades långt innan den kristna kyrkan nådde hit. Landet kristnades till slut, också detta skedde från norr, från Kiev-ryssland.
Kyrkorna i dalgångarnas avlånga byar utgörs ännu idag - nästan uteslutande – av pittoreska byggnader i trä. Små, enkla, rörande, lite åldrade.
Denna lokala bysantinska kyrka blev så småningom (under reformationen) satt under starkt tryck från de katolska Habsburgarna och även från det kalvinistiska Transsylvanien. Habsburgarna fick så småningom övertaget, främst i den västliga delen av Ruthenien. Mellan åren 1646-1713 kom så denna ursprungligen ortodoxa kyrka att erkänna påven i Rom, och övergick då till att bli sk. grekisk-katolsk.
Minoriteter.
Andra världskriget och sedan Stalin gick hårt åt vissa av de lokala minoriteterna. Befolkningen idag består till ca 80% av ett slaviskt folk, uppdelat i två-tre mindre grupper. Samtliga dessa talar dialekter nära släkt med ukrainskan norr om bergen. Längs gränserna med de övriga länderna söderöver hittar vi främst slovakiska, ungerska och rumänska minoriteter. Störst är den ungerska gruppen, ca 150.000, de bor i byar och städer nere på slätten i sydväst. De ställer sina privata klockor med allvar och självklar bestämdhet efter Budapest-time. Den andra tiden kallar de för Kiev-time, den tiden vill de inte veta av. När klockan är 11.00 i Kiev, då är den ju fortfarande 10.00 i hela Ungern. Punkt slut.
Stalin lät deportera ca 50.000 ungrare, direkt efter kriget, i syfte att stävja ev. motstånd och anpassa ”befolkningsstrukturen” till Sovjetunionen.
Före 2:a världskriget bodde i Karpato-Ukraina även många tyskar och judar. Judarna blev mördade i slutet av kriget, medan de lokala tyskarna flydde västerut, inför den Röda Arméns ankomst 1944-45.
I området bor det även en del zigenare (romer), vilket är ett mycket vanligt inslag i denna del av Europa.
Uzjgorod.
Staden Uzjgorod (117.000 inv.) – på ungerska Uzsgorod - ligger alldeles intill den slovakiska gränsen i väster. Uzjgorod ligger vid floden Uzj och är hela landskapets huvudstad. Inrikesflygplats finns. Propellerflygplan av modellen Antonov, som tar ca 30-40 passagerare, flyger dagligen till Kiev.
Uzjgorod har en stadskärna bestående av stenlagda gator, låga hus, affärer och några uteserveringar. I staden finns även ett slott, som ligger på en höjd vid floden.
Inne i stadens centrala delar, på andra sidan bron, finns – insprängt i den övriga bebyggelsen - ett elegant och modernt fyrstjärnigt hotell, som heter "The Old Continent". Tydligen ett mål för besökande turister från t.ex. USA, med egna rötter i området. Dessutom finns i Uzjgorod en bra och elegant restaurang, som heter "Venezia" och ligger vid floden. Jag får ofta intrycket att hela Ukraina verkar fascinerat av staden Venedig. Det säljs många turisttavlor på gatorna, med motiv därifrån, med gondoler, kanaler, etc. Vet inte varför.
Utanför Uzjgorod finns överraskande en stor och toppmodern stationsbyggnad, vid järnvägen. Denna byggnad verkar uttrycka ambitionen att vara hela Ukrainas fönster mot EU och Västeuropa. Själva stationsbyggnaden är förvånande fräsch och ny, med luftkonditionering, bra restaurang, bar, apotek, tidningskiosk, fina toaletter, bekväma fåtöljer i en stor väntsal med marmorgolv, fönster med tonade glas, osv.
Allt detta i klar kontrast till den gamla, slitna och dammiga busstationen – som ligger en mycket kort promenad från huvudentrén till stationshuset.
Mukacevo.
Den andra större staden, några mil längre österut, heter Mukacevo. Även denna stad ligger där bergen upphör och övergår i den stora slätten. På ungerska heter staden Munkács. Mukacevo har 82.000 inv. och ligger vid floden Latoritsa. Stadens centrala delar ser välvårdade ut. Fina och renoverade stenhus från förra sekelskiftet kantar den centrala gågatan. Arkitekturen tycks innehålla flera element influerade österifrån (tak, fönsterdetaljer, fasaddekorationer, mm.). Men upprustningen är fortfarande i sin linda.
Lite längre bort från centrum hittar man snabbt och obevekligt – precis som i Uzjgorod - de äldre, slitnare, ännu ej renoverade husen.
Även i Mukacevo finns ett gammalt medeltida slott, som är en stor turistattraktion. Slottet ligger på ett litet berg, som reser sig mitt på den alldeles plana "ungerska" slätten, strax söder om staden. Just när jag besökte Mukacevo var slottet avspärrat i två dagar, pga. säkerheten i samband med ett möte. Landets president Jusjtjenko skulle träffa sin ungerske kollega där.
Beregove.
Någon mil längre söderut, bara några få km från dagens gräns med Ungern finns staden Beregove (ung. Beregszász).
I staden finns en modern badanläggning, stor bassäng med varmt vatten året om. Hela anläggningen har en sliten sovjetisk touch, men badet är ändå mycket fint. Vattnet är behagligt rogivande – alltsammans har en ungersk atmosfär (tyckte jag) - och är bra på alla sätt och vis.
I stadens gamla centrum, vid bron över ån, finns ett nyrenoverat, elegant och fräscht hotell, vars interiör är helt igenom inspirerat av Alfons Mucha’s konst.
Man blir onekligen förvånad av kontrasten mot resten av omgivningarna.
Taket och översta våningen är ännu inte helt iordningsställda, men hotellet fungerar redan. Menyn i restaurangen är tjock och på tre olika språk. Personalen talar helst ungerska. Men det går till slut bra att kommunicera på ett valfritt slaviskt språk (tjeckiska, slovakiska, ukrainska, ryska eller dålig polska).
Rachiv-området.
Längst borta i öster, nära Rumänien, finns det nästan inga större städer. Den slaviska bergsbefolkningen här ägnar sig främst åt hantverk, inte åt jordbruk. Här är det mest bara skog och gröna obebodda berg. I detta område når Karpaterna 2000-meters höjd. Topparna ligger kala, tysta och gräsbevuxna. Trädgränsen går vid ca 1100-1200 m. I dalgångarna bland dessa berg finns de sista orörda skogarna i Centraleuropa – hävdar turistbeskrivning som jag råkade få tag på.
I Rachiv-området finns en plats, som turister kan besöka. Den är utmärkt med en liten obelisk, och på denna finns en förklarande text på latin. Denna plats är Europas absoluta geografiska centrum. Någon professor, kanske i Budapest eller i Wien, räknade ut detta i mitten av 1800-talet. (Jag har å andra sidan också läst nyligen att en annan expert - från Vilnius - hävdar att Europas centrum ligger någonstans i dagens Litauen).
Turism.
Den främsta egenskapen för hela denna trakt är nog ursprunglighet, orördhet och enkelhet. Hela området har en potential för turism, som ännu inte är särskilt utnyttjad. Det kanske är just det, som är det unika ?
Enstaka skidanläggningar finns här och var, med gamla liftar, som tycks behöva en grundlig reparation. En del privata små pensionat, med hemlagad mat, har börjat växa fram i bergen. Dom är inte alltid lätta att hitta. Det är oftast lokala trähus på undanskymda platser, som någon driftig privatperson har renoverat, byggt om och anpassat till turisternas behov. Det man kan ägna sig åt här är främst bergsvandringar, titta på vackra vyer och att andas frisk luft. Många bilar tycks komma från Ungern - kanske sentimentala ungrare, på besök i gamla förlorade hemtrakter ?
Gränsändringar 1920.
Fram till 1:a världskriget var området indelat i fyra sk. Komitater (på svenska blir det kanske kommuner ?). Dessa fyra hette: Ung, Bereg, Ugocsa och Máramaros.
Tillsammans bildade dessa 4 enheter det land, som på tyska kallades Ruthenien.
Mellan världskrigen blev Ruthenien en del av det nybildade Tjeckoslovakien - en kompromisslösning, då alla andra lösningar blev politiskt omöjliga.
Vissa mindre delar av sydligaste Ruthenien hamnade år 1920 i grannländerna. En del i Rumänien (små områden i bergen, strax söder om floden Tisa), och en större del i Ungern (Tiszahát). Dessa gränsändringar blev bestående och gäller än idag.
Det finns ett landskap av skog och berg i nuvarande Ukraina, som tycks ha hamnat på fel sida om Karpaterna, dvs. landskapet breder ut sig söder om de historiska gränspassen. Ett av namnen på detta land är Transkarpatien.
Detta bergiga land har för det mesta tillhört konungariket Ungern, i alla fall oavbrutet fram till året 1919-20. Längst i syd gränsar detta område mot Transsylvanien och i sydväst planar det ut helt och övergår i den tätt befolkade ungerska slätten.
Norr om de Karpatiska bergspassen ligger däremot det gamla Galiziens land, ett viktigt Kiev-ryskt rike från tidig medeltid. Galizien har i sin tur tillhört mestadels Polen, och här i bergen gick därför den mycket gamla polsk-ungerska gränsen, oförändrad i flera århundraden.
Sovjetunionen, 1945.
Efter 1945 kom Transkarpatien (ibland kallat Ruthenien) att ingå - för första gången någonsin - i det rysk-sovjetiska imperiet och är sedan dess en del av det stora ”låglands”-Ukraina norr om bergen.
Detta förhållandevis lilla landskap (Ruthenien) ligger idag inklämt mellan nuvarande Polens, Slovakiens, Ungerns och Rumäniens gränser.
Ukrainiseringen, de senaste 15 åren.
Efter Sovjetunionens fall tycks man nu, i sann patriotisk anda, jobba på att ersätta det ryska språket med ukrainskan. De unga lär sig ingen ryska i skolan längre, antar jag. Det ukrainska språket är relativt ungt. Som skriftspråk började det utformas och användas först på 1800-talet. Länge fungerade det främst som ett lokalt talspråk, använt av folk på landsbygden i västra Ukraina.
När landet Ukraina idag letar efter sina rötter och förebilder, då måste man gräva sig tillbaka till Kievs storhetstid dvs. åren 900-1250.
Alternativt kan man alltid hitta ett antal stolta kosacker i stäppen, från 1600-talet. Och så har vi andra världskriget, så klart, och den nationalistiska kampen för ett fritt Ukraina.
Till slut finns även ett par äkta ukrainska författare/poeter från nyare tider: Taras Sjevtjenko och Ivan Franko.
Huvudgatorna i städer i f.d. polska västra Ukraina hette t.ex. ul. Tadeusza Kosciuszki och 3-Maja före kriget. Efter 1945 döptes dessa om, exempelvist till: 1-Maj, Stalin, Djerzjynski eller Komsomol.
Idag har namnen ändrats ofta till: Bohdan Chmielnitski, Mazepa, Bandera, osv.
Stalin togs bort redan på 1950-talet.
Och Leninstatyerna är numera ersatta med t.ex. Franko och Sjevtjenko (obs, dock ej Andryj – den kända fotbollspelaren).
Befolkning och kyrka.
Karpato-Ukraina kom att befolkas i vågor av tillströmmande slaviska jordbrukare, som invandrade (t.ex. åren 500-900 e.Kr.) via bergspassen i norr. Dessa invandrare var inte så många och de bosatte sig alltid längst ner i dalgångarna. Bergsluttningarna är ännu idag helt obebodda. Denna bosättningsprocess pågick i århundraden, och startades långt innan den kristna kyrkan nådde hit. Landet kristnades till slut, också detta skedde från norr, från Kiev-ryssland.
Kyrkorna i dalgångarnas avlånga byar utgörs ännu idag - nästan uteslutande – av pittoreska byggnader i trä. Små, enkla, rörande, lite åldrade.
Denna lokala bysantinska kyrka blev så småningom (under reformationen) satt under starkt tryck från de katolska Habsburgarna och även från det kalvinistiska Transsylvanien. Habsburgarna fick så småningom övertaget, främst i den västliga delen av Ruthenien. Mellan åren 1646-1713 kom så denna ursprungligen ortodoxa kyrka att erkänna påven i Rom, och övergick då till att bli sk. grekisk-katolsk.
Minoriteter.
Andra världskriget och sedan Stalin gick hårt åt vissa av de lokala minoriteterna. Befolkningen idag består till ca 80% av ett slaviskt folk, uppdelat i två-tre mindre grupper. Samtliga dessa talar dialekter nära släkt med ukrainskan norr om bergen. Längs gränserna med de övriga länderna söderöver hittar vi främst slovakiska, ungerska och rumänska minoriteter. Störst är den ungerska gruppen, ca 150.000, de bor i byar och städer nere på slätten i sydväst. De ställer sina privata klockor med allvar och självklar bestämdhet efter Budapest-time. Den andra tiden kallar de för Kiev-time, den tiden vill de inte veta av. När klockan är 11.00 i Kiev, då är den ju fortfarande 10.00 i hela Ungern. Punkt slut.
Stalin lät deportera ca 50.000 ungrare, direkt efter kriget, i syfte att stävja ev. motstånd och anpassa ”befolkningsstrukturen” till Sovjetunionen.
Före 2:a världskriget bodde i Karpato-Ukraina även många tyskar och judar. Judarna blev mördade i slutet av kriget, medan de lokala tyskarna flydde västerut, inför den Röda Arméns ankomst 1944-45.
I området bor det även en del zigenare (romer), vilket är ett mycket vanligt inslag i denna del av Europa.
Uzjgorod.
Staden Uzjgorod (117.000 inv.) – på ungerska Uzsgorod - ligger alldeles intill den slovakiska gränsen i väster. Uzjgorod ligger vid floden Uzj och är hela landskapets huvudstad. Inrikesflygplats finns. Propellerflygplan av modellen Antonov, som tar ca 30-40 passagerare, flyger dagligen till Kiev.
Uzjgorod har en stadskärna bestående av stenlagda gator, låga hus, affärer och några uteserveringar. I staden finns även ett slott, som ligger på en höjd vid floden.
Inne i stadens centrala delar, på andra sidan bron, finns – insprängt i den övriga bebyggelsen - ett elegant och modernt fyrstjärnigt hotell, som heter "The Old Continent". Tydligen ett mål för besökande turister från t.ex. USA, med egna rötter i området. Dessutom finns i Uzjgorod en bra och elegant restaurang, som heter "Venezia" och ligger vid floden. Jag får ofta intrycket att hela Ukraina verkar fascinerat av staden Venedig. Det säljs många turisttavlor på gatorna, med motiv därifrån, med gondoler, kanaler, etc. Vet inte varför.
Utanför Uzjgorod finns överraskande en stor och toppmodern stationsbyggnad, vid järnvägen. Denna byggnad verkar uttrycka ambitionen att vara hela Ukrainas fönster mot EU och Västeuropa. Själva stationsbyggnaden är förvånande fräsch och ny, med luftkonditionering, bra restaurang, bar, apotek, tidningskiosk, fina toaletter, bekväma fåtöljer i en stor väntsal med marmorgolv, fönster med tonade glas, osv.
Allt detta i klar kontrast till den gamla, slitna och dammiga busstationen – som ligger en mycket kort promenad från huvudentrén till stationshuset.
Mukacevo.
Den andra större staden, några mil längre österut, heter Mukacevo. Även denna stad ligger där bergen upphör och övergår i den stora slätten. På ungerska heter staden Munkács. Mukacevo har 82.000 inv. och ligger vid floden Latoritsa. Stadens centrala delar ser välvårdade ut. Fina och renoverade stenhus från förra sekelskiftet kantar den centrala gågatan. Arkitekturen tycks innehålla flera element influerade österifrån (tak, fönsterdetaljer, fasaddekorationer, mm.). Men upprustningen är fortfarande i sin linda.
Lite längre bort från centrum hittar man snabbt och obevekligt – precis som i Uzjgorod - de äldre, slitnare, ännu ej renoverade husen.
Även i Mukacevo finns ett gammalt medeltida slott, som är en stor turistattraktion. Slottet ligger på ett litet berg, som reser sig mitt på den alldeles plana "ungerska" slätten, strax söder om staden. Just när jag besökte Mukacevo var slottet avspärrat i två dagar, pga. säkerheten i samband med ett möte. Landets president Jusjtjenko skulle träffa sin ungerske kollega där.
Beregove.
Någon mil längre söderut, bara några få km från dagens gräns med Ungern finns staden Beregove (ung. Beregszász).
I staden finns en modern badanläggning, stor bassäng med varmt vatten året om. Hela anläggningen har en sliten sovjetisk touch, men badet är ändå mycket fint. Vattnet är behagligt rogivande – alltsammans har en ungersk atmosfär (tyckte jag) - och är bra på alla sätt och vis.
I stadens gamla centrum, vid bron över ån, finns ett nyrenoverat, elegant och fräscht hotell, vars interiör är helt igenom inspirerat av Alfons Mucha’s konst.
Man blir onekligen förvånad av kontrasten mot resten av omgivningarna.
Taket och översta våningen är ännu inte helt iordningsställda, men hotellet fungerar redan. Menyn i restaurangen är tjock och på tre olika språk. Personalen talar helst ungerska. Men det går till slut bra att kommunicera på ett valfritt slaviskt språk (tjeckiska, slovakiska, ukrainska, ryska eller dålig polska).
Rachiv-området.
Längst borta i öster, nära Rumänien, finns det nästan inga större städer. Den slaviska bergsbefolkningen här ägnar sig främst åt hantverk, inte åt jordbruk. Här är det mest bara skog och gröna obebodda berg. I detta område når Karpaterna 2000-meters höjd. Topparna ligger kala, tysta och gräsbevuxna. Trädgränsen går vid ca 1100-1200 m. I dalgångarna bland dessa berg finns de sista orörda skogarna i Centraleuropa – hävdar turistbeskrivning som jag råkade få tag på.
I Rachiv-området finns en plats, som turister kan besöka. Den är utmärkt med en liten obelisk, och på denna finns en förklarande text på latin. Denna plats är Europas absoluta geografiska centrum. Någon professor, kanske i Budapest eller i Wien, räknade ut detta i mitten av 1800-talet. (Jag har å andra sidan också läst nyligen att en annan expert - från Vilnius - hävdar att Europas centrum ligger någonstans i dagens Litauen).
Turism.
Den främsta egenskapen för hela denna trakt är nog ursprunglighet, orördhet och enkelhet. Hela området har en potential för turism, som ännu inte är särskilt utnyttjad. Det kanske är just det, som är det unika ?
Enstaka skidanläggningar finns här och var, med gamla liftar, som tycks behöva en grundlig reparation. En del privata små pensionat, med hemlagad mat, har börjat växa fram i bergen. Dom är inte alltid lätta att hitta. Det är oftast lokala trähus på undanskymda platser, som någon driftig privatperson har renoverat, byggt om och anpassat till turisternas behov. Det man kan ägna sig åt här är främst bergsvandringar, titta på vackra vyer och att andas frisk luft. Många bilar tycks komma från Ungern - kanske sentimentala ungrare, på besök i gamla förlorade hemtrakter ?
Gränsändringar 1920.
Fram till 1:a världskriget var området indelat i fyra sk. Komitater (på svenska blir det kanske kommuner ?). Dessa fyra hette: Ung, Bereg, Ugocsa och Máramaros.
Tillsammans bildade dessa 4 enheter det land, som på tyska kallades Ruthenien.
Mellan världskrigen blev Ruthenien en del av det nybildade Tjeckoslovakien - en kompromisslösning, då alla andra lösningar blev politiskt omöjliga.
Vissa mindre delar av sydligaste Ruthenien hamnade år 1920 i grannländerna. En del i Rumänien (små områden i bergen, strax söder om floden Tisa), och en större del i Ungern (Tiszahát). Dessa gränsändringar blev bestående och gäller än idag.
Innan Ryssland blev Ryssland. Medeltiden.
De tolv staterna i det gamla Ruś. Mongolerna. Litauen. Polen.
-----------------------------------------------------------------------------
Det gamla Ruś var ett vidsträckt, mestadels flackt och skogigt område, som låg öster om dagens Polen. Men också öster om dagens Litauen och övriga Baltikum.
Ruś sträckte sig, runt 1000-talet, från Transsylvanien i söder till de östersjöfinska skogarna i norr. Hela området kännetecknades av kalla snörika vintrar och varma somrar. I norr låg en ändlös och ogenomtränglig barrskog. Den övergick i lövskog i söder och längre ner mot Svarat Havet var det stäpp.
Hela detta område intogs och befolkades av ständigt expanderande slaviskspråkiga jordbrukare, i en långsam process som pågick i århundraden.
Startplatsen för denna mäktiga och storskaliga expansion lär ha legat någonstans i gränslandet mellan Vitryssland och Ukraina, öster om dagens Polen.
Man utgår från att denna naturliga utbredning och bosättning startade i början av vår tideräkning, och avstannade helt först drygt 1000 år senare.
Det var glest mellan människorna i de baltiska och de finska skogarna - och de slaviska nykomlingarna levde ofta intill eller beblandade sig till slut med den ursprungliga och äldre lokalbefolkningen.
Ett antal stammar uppstod på detta sätt i hela Ruś, var och en med ett namn och ett geografiskt bosättningsområde: Krivitjer, Severjaner, Vjatitjer, Drevljaner, Poljaner, Vita Kroater, osv. På 900-talet hade det redan bildats ett antal feodala stater med var sin huvudstad, var sin lokala ”överklass” och var sin furstefamilj.
När kristendomen kom till Ruś, officiellt år 988, fanns i detta område hela tolv stater, de s.k. Kiev-ryska furstendömena.
Kan någon räkna upp dessa stater (med sina huvudstäder) idag ?
De hette (på ryska) och från söder: Galitj, Vladimir Volhynsk, Turov/Pinsk, Perejaslav, Kiev, Tjernigov, Novgorod Seversk, Smolensk, Polotsk, Vladimir Suzdal, Murom-Rjazan’. Och till slut det vidsträckta Novgorod längst upp i norr (den staden utmed floden Volchov, som vikingarna kallade Holmgård).
Kommunikationerna och transporterna skedde via de stora flodsystemen, främst Dnjepr och övre Volga - med dess många och vattenrika biflöden. För att från Östersjön kunna ”segla in” i detta enorma system använde sig skandinaverna av de mindre Dvina och Neva. Floden Dnjepr ledde sedan till den grekiska världen runt Svarta Havet medan Volga ledde till det nyligen islamiserade persiska riket.
De två största och viktigaste städerna i Ruś runt 1000-talet hette Novgorod och Kiev. Bägge låg utmed den stora och vältrafikerade nord-sydliga vattenvägen mellan Norden/Baltikum och Konstantinopel. På några ställen fick man dra skeppen över land, men det var ingen match alls för de smidiga skandinaverna.
Tre länder gör idag anspråk på att kunna berätta den korrekta och ”sanna” versionen av den tidigaste ryska historien och utvecklingen.
Det är: Ukraina, BelaRuś och (Moskva-)Ryssland.
Dessa tre länder täcker idag över just det område, där de tolv furstendömena låg för 1000 år sedan.
De 12 Kiev-ryska furstendömenas politiska oberoende och ekonomiska villkor undergrävdes dramatiskt i samband med den mongoliska ryttararméns ankomst år 1240. Djingis Khan hade nu erövrat världen och han hade skapat ett rike som sträckte sig från Stilla Havet till Europa. Mongolerna var helt överlägsna i strid och de ryska arméerna besegrades i grunden. Vid ett enda tillfälle, vid ett slag nära Svarta Havet, lär 700 st. adliga Rurikider (dvs. ryska ättlingar till Rurik) ha mist livet.
Mongolerna etablerade snabbt ett stäpprike, den Gyllene Orden, med huvudstaden i Saraj, vid Volgaflodens nedre lopp, nära det Kaspiska Havet. De rysktalande områdena i väster låg i detta rike ganska perifert.
När de gamla tolv rikena i Kiev-Ruś ”försvann”, bildades det nu tre helt nya politiska intressesfärer. Denna process pågick i över 100 år (ca 1240-1370):
De tre sfärerna var:
1. Det litauiska området, som omfattade till slut merparten av det gamla Ruś, dvs. 7-8 st. av de gamla 12 Kiev-riken. Storfurstendömet Litauen var under ca 200 år (1370-1570) Europas till ytan kanske allra största enskilda land. Det administrativa språket i detta litauiska rike blev ryska, då 95% av landets undersåtar var rysktalande.
2. Det polska området, som kom att omfatta 1˝ rike längst i söder (Galizien + ˝ Volhynien). Huvudorten i Galizien var Lvov och i Volhynien blev det Lutsk.
3. Det blivande Ryssland: Vladimir Suzdal + Murom/Rjazan’, ett område som kom att direkt lyda under mongolerna.
Ett fjärde område var Novgorod längst upp i norr. Novgorod behöll sin själv-ständighet till ungefär 1480, då det erövrades, dvs. det ”eliminerades” och slukades av Moskvas växande makt.
Ett femte område i sydväst (Trans-Karpatien, eller Ruthenien) härjades också av tatarerna. Detta område var tidigare periodvist under Kiev-ryskt inflytande, men kom till slut att ingå - i över 600 år - i konungariket Ungern i stället.
Litauens expansion österut och söderut blev embryot till dagens BelaRuś.
Polens erövringar österut skapade på sikt Ukraina.
Nuvarande Rysslands egen historiska utveckling handlar främst om det tredje området, det som låg längst österut och som i 150 år lydde direkt under mongolerna. Just inom det området fanns en mindre stad som hette Moskva.
Den lokala furstefamiljen i Moskva lyckades med följande bedrifter: att först skaffa sig en ledande position i området lokalt, att sedan göra uppror mot sin herre, dvs. khanen i Saraj genom att sluta betala den årliga skatten, att därefter frigöra sig helt genom att besegra mongolerna i fält (man lärde sig och tog till sig asiaternas rörliga stridskonst med lätt kavalleri), och till slut att börja erövra alla de andra rysktalande områdena, dvs. det övriga gamla Ruś.
Detta Moskva blev embryot till det Tsar-ryssland som på 1800-talet kom att sträcka sig från Centraleuropa, genom hela Asien till Alaska - nästan en historisk upprepning av Djingis Khans vidsträckta rike från 1200-talet.
Polen och Litauen hade ingått en avgörande personalunion i slutet av 1300-talet.
Den litauiske storfursten Jogaila gifte sig med den polska kronprinsessan, och han steg upp på tronen med det kristna polska namnet Wladyslaw (Ladislaus).
Han fick naturligtvist döpa sig först, litauerna var det sista hedniska folket i Europa år 1400. En ny kunglig polsk dynasti (pol.: Jagiello) tog nu sin början.
Polens kamp mot Moskvas expansion började på riktigt allvar 100 år senare.
Den polsk-litauiska östgränsen var ständigt hotad av Moskva-Rysslands växande makt och ambitioner. En tid efter Konstantinopels fall (1453) började Moskva se sig, som en försvarare av den stora östra kyrkan och arvtagare till det fallna bysantinska riket. Moskva kom snart att kallas för det 3:e Rom, med politiska aspirationer att samla hela den ortodoxa kristenheten under sin hatt. Ortodoxa kristna fanns och finns t.ex. i Serbien, Montenegro och Bulgarien.
Ett litet tag (runt året 1600) lyckades polackerna att mycket kortvarigt t.o.m. sätta en egen figur på den ryska tsarstolen i Moskva. Men det sprack. Ätten Romanov kom till makten i stället. I slutet av 1600-talet började Moskva skörda sina första framgångar mot sin fiende Polen/Litauen, bl.a. i nuvarande Ukraina. T.ex. blev hela den vänstra landsidan av floden Dnjepr rysk.
Polens stormaktstid (den varade ca åren 1450-1650) började nu lida mot sitt slut och en försvagning av landet (politiskt, ekonomiskt, militärt) började märkas.
På 1700-talet var Polens kung redan en marionett i de ryska härskarnas händer. år 1795 raderades Polen/Litauen från kartan helt.
Hela landet slukades av det framväxande Ryssland. Några mindre polska områden i väster, icke rysktalande, kom att tillfalla Rysslands ”kompanjoner”: Preussen och Österrike.
Napoleons framgångar skapade 1807 ett nytt och betydligt mindre Polen. Det blev nog mest en liten lydstat till Bonaparte. Tanken var kanske att utvidga det österut i nästa steg, men då gällde det att besegra Ryssland först. Polackernas nationalistiska hjärta klappar fortfarande lite extra, när Bonaparte kommer på tal. Men nederlaget mot Ryssland 1812 ledde till att Polens delning fastställdes på nytt, nu med nya korrigeringar till Rysslands fördel - så att även Polens centrala delar (t.ex. Warszawa med omnejd) blev en del av det stora ryska imperiet. Finland hade blivit en del av imperiet också, ungefär samtidigt.
Polens självständighet kom till slut, men först ca 100 år senare, dvs. efter första världskriget. Tysklands och Österrikes nederlag bäddade för skapandet av Polen på dess historiska områden igen. Och Polens kavallerikrig mot Ryssland 1920-21 fastställde till slut den nya polska gränsen i öst. Polackerna ville väl bara fullfölja det, som Napoleons armé inte hade klarat av 110 år tidigare …
-----------------------------------------------------------------------------
Det gamla Ruś var ett vidsträckt, mestadels flackt och skogigt område, som låg öster om dagens Polen. Men också öster om dagens Litauen och övriga Baltikum.
Ruś sträckte sig, runt 1000-talet, från Transsylvanien i söder till de östersjöfinska skogarna i norr. Hela området kännetecknades av kalla snörika vintrar och varma somrar. I norr låg en ändlös och ogenomtränglig barrskog. Den övergick i lövskog i söder och längre ner mot Svarat Havet var det stäpp.
Hela detta område intogs och befolkades av ständigt expanderande slaviskspråkiga jordbrukare, i en långsam process som pågick i århundraden.
Startplatsen för denna mäktiga och storskaliga expansion lär ha legat någonstans i gränslandet mellan Vitryssland och Ukraina, öster om dagens Polen.
Man utgår från att denna naturliga utbredning och bosättning startade i början av vår tideräkning, och avstannade helt först drygt 1000 år senare.
Det var glest mellan människorna i de baltiska och de finska skogarna - och de slaviska nykomlingarna levde ofta intill eller beblandade sig till slut med den ursprungliga och äldre lokalbefolkningen.
Ett antal stammar uppstod på detta sätt i hela Ruś, var och en med ett namn och ett geografiskt bosättningsområde: Krivitjer, Severjaner, Vjatitjer, Drevljaner, Poljaner, Vita Kroater, osv. På 900-talet hade det redan bildats ett antal feodala stater med var sin huvudstad, var sin lokala ”överklass” och var sin furstefamilj.
När kristendomen kom till Ruś, officiellt år 988, fanns i detta område hela tolv stater, de s.k. Kiev-ryska furstendömena.
Kan någon räkna upp dessa stater (med sina huvudstäder) idag ?
De hette (på ryska) och från söder: Galitj, Vladimir Volhynsk, Turov/Pinsk, Perejaslav, Kiev, Tjernigov, Novgorod Seversk, Smolensk, Polotsk, Vladimir Suzdal, Murom-Rjazan’. Och till slut det vidsträckta Novgorod längst upp i norr (den staden utmed floden Volchov, som vikingarna kallade Holmgård).
Kommunikationerna och transporterna skedde via de stora flodsystemen, främst Dnjepr och övre Volga - med dess många och vattenrika biflöden. För att från Östersjön kunna ”segla in” i detta enorma system använde sig skandinaverna av de mindre Dvina och Neva. Floden Dnjepr ledde sedan till den grekiska världen runt Svarta Havet medan Volga ledde till det nyligen islamiserade persiska riket.
De två största och viktigaste städerna i Ruś runt 1000-talet hette Novgorod och Kiev. Bägge låg utmed den stora och vältrafikerade nord-sydliga vattenvägen mellan Norden/Baltikum och Konstantinopel. På några ställen fick man dra skeppen över land, men det var ingen match alls för de smidiga skandinaverna.
Tre länder gör idag anspråk på att kunna berätta den korrekta och ”sanna” versionen av den tidigaste ryska historien och utvecklingen.
Det är: Ukraina, BelaRuś och (Moskva-)Ryssland.
Dessa tre länder täcker idag över just det område, där de tolv furstendömena låg för 1000 år sedan.
De 12 Kiev-ryska furstendömenas politiska oberoende och ekonomiska villkor undergrävdes dramatiskt i samband med den mongoliska ryttararméns ankomst år 1240. Djingis Khan hade nu erövrat världen och han hade skapat ett rike som sträckte sig från Stilla Havet till Europa. Mongolerna var helt överlägsna i strid och de ryska arméerna besegrades i grunden. Vid ett enda tillfälle, vid ett slag nära Svarta Havet, lär 700 st. adliga Rurikider (dvs. ryska ättlingar till Rurik) ha mist livet.
Mongolerna etablerade snabbt ett stäpprike, den Gyllene Orden, med huvudstaden i Saraj, vid Volgaflodens nedre lopp, nära det Kaspiska Havet. De rysktalande områdena i väster låg i detta rike ganska perifert.
När de gamla tolv rikena i Kiev-Ruś ”försvann”, bildades det nu tre helt nya politiska intressesfärer. Denna process pågick i över 100 år (ca 1240-1370):
De tre sfärerna var:
1. Det litauiska området, som omfattade till slut merparten av det gamla Ruś, dvs. 7-8 st. av de gamla 12 Kiev-riken. Storfurstendömet Litauen var under ca 200 år (1370-1570) Europas till ytan kanske allra största enskilda land. Det administrativa språket i detta litauiska rike blev ryska, då 95% av landets undersåtar var rysktalande.
2. Det polska området, som kom att omfatta 1˝ rike längst i söder (Galizien + ˝ Volhynien). Huvudorten i Galizien var Lvov och i Volhynien blev det Lutsk.
3. Det blivande Ryssland: Vladimir Suzdal + Murom/Rjazan’, ett område som kom att direkt lyda under mongolerna.
Ett fjärde område var Novgorod längst upp i norr. Novgorod behöll sin själv-ständighet till ungefär 1480, då det erövrades, dvs. det ”eliminerades” och slukades av Moskvas växande makt.
Ett femte område i sydväst (Trans-Karpatien, eller Ruthenien) härjades också av tatarerna. Detta område var tidigare periodvist under Kiev-ryskt inflytande, men kom till slut att ingå - i över 600 år - i konungariket Ungern i stället.
Litauens expansion österut och söderut blev embryot till dagens BelaRuś.
Polens erövringar österut skapade på sikt Ukraina.
Nuvarande Rysslands egen historiska utveckling handlar främst om det tredje området, det som låg längst österut och som i 150 år lydde direkt under mongolerna. Just inom det området fanns en mindre stad som hette Moskva.
Den lokala furstefamiljen i Moskva lyckades med följande bedrifter: att först skaffa sig en ledande position i området lokalt, att sedan göra uppror mot sin herre, dvs. khanen i Saraj genom att sluta betala den årliga skatten, att därefter frigöra sig helt genom att besegra mongolerna i fält (man lärde sig och tog till sig asiaternas rörliga stridskonst med lätt kavalleri), och till slut att börja erövra alla de andra rysktalande områdena, dvs. det övriga gamla Ruś.
Detta Moskva blev embryot till det Tsar-ryssland som på 1800-talet kom att sträcka sig från Centraleuropa, genom hela Asien till Alaska - nästan en historisk upprepning av Djingis Khans vidsträckta rike från 1200-talet.
Polen och Litauen hade ingått en avgörande personalunion i slutet av 1300-talet.
Den litauiske storfursten Jogaila gifte sig med den polska kronprinsessan, och han steg upp på tronen med det kristna polska namnet Wladyslaw (Ladislaus).
Han fick naturligtvist döpa sig först, litauerna var det sista hedniska folket i Europa år 1400. En ny kunglig polsk dynasti (pol.: Jagiello) tog nu sin början.
Polens kamp mot Moskvas expansion började på riktigt allvar 100 år senare.
Den polsk-litauiska östgränsen var ständigt hotad av Moskva-Rysslands växande makt och ambitioner. En tid efter Konstantinopels fall (1453) började Moskva se sig, som en försvarare av den stora östra kyrkan och arvtagare till det fallna bysantinska riket. Moskva kom snart att kallas för det 3:e Rom, med politiska aspirationer att samla hela den ortodoxa kristenheten under sin hatt. Ortodoxa kristna fanns och finns t.ex. i Serbien, Montenegro och Bulgarien.
Ett litet tag (runt året 1600) lyckades polackerna att mycket kortvarigt t.o.m. sätta en egen figur på den ryska tsarstolen i Moskva. Men det sprack. Ätten Romanov kom till makten i stället. I slutet av 1600-talet började Moskva skörda sina första framgångar mot sin fiende Polen/Litauen, bl.a. i nuvarande Ukraina. T.ex. blev hela den vänstra landsidan av floden Dnjepr rysk.
Polens stormaktstid (den varade ca åren 1450-1650) började nu lida mot sitt slut och en försvagning av landet (politiskt, ekonomiskt, militärt) började märkas.
På 1700-talet var Polens kung redan en marionett i de ryska härskarnas händer. år 1795 raderades Polen/Litauen från kartan helt.
Hela landet slukades av det framväxande Ryssland. Några mindre polska områden i väster, icke rysktalande, kom att tillfalla Rysslands ”kompanjoner”: Preussen och Österrike.
Napoleons framgångar skapade 1807 ett nytt och betydligt mindre Polen. Det blev nog mest en liten lydstat till Bonaparte. Tanken var kanske att utvidga det österut i nästa steg, men då gällde det att besegra Ryssland först. Polackernas nationalistiska hjärta klappar fortfarande lite extra, när Bonaparte kommer på tal. Men nederlaget mot Ryssland 1812 ledde till att Polens delning fastställdes på nytt, nu med nya korrigeringar till Rysslands fördel - så att även Polens centrala delar (t.ex. Warszawa med omnejd) blev en del av det stora ryska imperiet. Finland hade blivit en del av imperiet också, ungefär samtidigt.
Polens självständighet kom till slut, men först ca 100 år senare, dvs. efter första världskriget. Tysklands och Österrikes nederlag bäddade för skapandet av Polen på dess historiska områden igen. Och Polens kavallerikrig mot Ryssland 1920-21 fastställde till slut den nya polska gränsen i öst. Polackerna ville väl bara fullfölja det, som Napoleons armé inte hade klarat av 110 år tidigare …
onsdag 18 juli 2007
Parco del Lago
En camping utanför staden Rom.
Campingen ”Parco del Lago” ligger utmed stranden vid en sjö, Lago di Bracciano, 40 km norr om staden Roms centrum.
Själva sjön vilar inne i kratern av en för miljoner år sedan utslocknad vulkan. Sjön och städerna runt den, ingår i Provincia di Roma, dvs. alltsammans ligger innanför Roms kommunala administrativa område.
Sjöns yta är 80 kvadratkilometer. Den är helt rund och det går en vanlig asfalterad landsväg utmed vattnet, runt hela sjön. Stränderna är ofta låga, lättillgängliga och sanden är vulkaniskt svart. Runt sjön finns en obruten kedja med skogiga, huvudsakligen obebyggda, gröna, mjuka kullar, som höjer sig 100-300 meter över vattenytan. Det innebär att hela vattenspegeln ligger liksom nersänkt i en stor rund gryta.
Runt denna sjö finns tre små städer, med 10-12 km mellan varje ort: Bracciano, Trevignano och Anguillara. Bracciano är ”huvudstaden”, den ligger på toppen av kullarna med panoramautsikt och medeltida slott högt över vattnet. Trevignano ligger alldeles utmed sjön, med lång strandpromenad, och är känt för sina frukt- och grönsaksodlingar. Anguillara ligger också nere vid sjön, dess gamla stadsdel höjer sig på en klippa vid vattnet vid hamnen, staden är främst en f.d. fiskeby.
Sjöns botten är format som en tratt, i tvärsnitt. Det är grunt vid stränderna, men blir gradvist betydligt djupare. I mitten är det 160 m djupt. Det betyder att det ryms en hel del vatten här. Vattnet är mycket rent och sjön utgör staden Roms reservvattentäckt. Motorbåtstrafik är antingen förbjuden, eller starkt begränsad. Bara en turistpassagerarbåt, en snabbåt med texten CARABINIERI på och fem yrkesfiskare med varsin eka får använda bensinmotorer. Alla andra båtar kan bara ha tysta elmotorer. Vindsurfare och små segelbåtar med centerbord kommer också fram, när brisen från havet tilltar på eftermiddagarna.
Vid sjöns stränder är det mycket skönt på sommaren. Man kan sitta i skuggan under träden och det fläktar ofta behagligt från vattnet. Redan själva vattnet gör att luften blir svalare. Sjön är också mycket lämplig och skön att bada i.
På denna camping kan man hyra ett stationärt ”mobile home”, dvs en stuga med alla moderna bekvämligheter och med uteplats. Och det var just det vi gjorde.
Eller man kan komma med eget tält eller husvagn. En och annan familj med husbil brukar också dyka upp ibland. Centralt placerad inom området finns en byggnad med herr- och damduschar, herr- och damtoaletter, tvättstuga och diskränna.
PÅ campingen finns dessutom en bana för boccia (italiensk ”boule”), en liten fotbollsplan, en volleybollplan, två barer, en restaurang och en liten mataffär (med livsmedel, modell Seven-Eleven, fast enklare).
Handla mat gör man nog ändå i Anguillara - större urval och bättre kvalitét.
Campingplatsen besöks av två grupper människor med olika mål: folk som kommer för att besöka den eviga staden Rom och de som vill fly ifrån denna stad.
Lokala romare vill bort från storstadsstressen och sommarhettan, en del tycks mer eller mindre flytta ut hit över säsongen, med familj och barn. De lagar mat, tvättar, sitter på sina uteplatser, äter och talar högljutt runt stora bord.
Turisterna från norr (Holland, Tyskland, Österrike, Ungern, etc.) är däremot här för att göra heldagsutflykter till Rom.
Vid entrén till området finns receptionen. På väggarna hänger aktuella lokala buss- och tågtidstabeller, fastspikade och inplastade. I mindre lådor finns diverse broschyrer på tre-fyra olika språk.
Medan hettan börjar sakta stiga på morgonen beger sig turisterna målmedvetet mot busshållplatsen på landsvägen alldeles utanför grinden för att påbörja sin resa till Piazza San Pietro, i Musei Vaticani, Trastevere, Piazza Navona, Pantheon, Fontana di Trevi, Piazza di Spagna, Colosseo, Campidoglio, Palatino och Foro Romano. Först åker de blå buss till lokaltågstationen i Anguillara, sedan tåg som kommer från Viterbo och till slut metropolitana eller grön stadsbuss inne i Rom.
Dessa utländska turister kommer sedan tystlåtna tillbaka till campingen sent på eftermiddagen, eller kvällen, efter ett väluträttat dagsverk.
De italienska familjerna inne på området har då redan haft sin eftermiddagsvila och är nu upptagna med att umgås, bada, skrika på sina barn och laga kvällsmat.
Campingen drivs av sonen till en f.d. jordbrukarfamilj, som ägde marken från början. Eller det kanske var hans frus familj, som var ägare. En gång i tiden var marken här nästan värdelös, idag är det annorlunda.
Man får dock inte längre bygga hur man vill här, hela området runt sjön är idag ett reservat – en naturpark med särskilda och strikta regler och begränsningar.
Ägaren Nino är en äldre solbränd leende farbror med mustasch, som verkar alltid vara på gott humör. Nino berättade för mig om sin barndom en gång. Det var fattigt. Ville man sälja sina frukter och grönsaker fick man åka hela vägen in till Rom själv. Det tog lång tid, vägarna var dåliga och förtjänsten var låg. Ninos pappa ägde får, Nino kan allt om får. Dessa får skulle upp till bergen och beta varje sommar. Den lokala tågstationen i Anguillara har en särskild låg plattform en bit bort från stationshuset, mitt på ängen. Inte många vet idag varför den finns. Men Nino vet exakt. Där lastade man alla fåren för den årligt återkommande djurtransporten upp till bergen.
Under kriget och den tyska ockupationen 1943 bestämde sig Ninos föräldrar för att stanna med barnen uppe i bergen, de ansåg att det skulle vara tryggare där. Nino var liten men han minns att det var vinter, kyla och djupsnö - Nino var inte van vid detta alls.
I många år – som vuxen - var Nino husvagnsförsäljare. Samtidigt startade han och hans fru denna camping norr om Anguillara. Det var en nymodighet då. Nino kunde erbjuda sina kunder köpet av en ny husvagn och hyran av en fast campingplats vid sjön – i ett paket. Vinterförvaring av själva husvagnen kunde även ingå. Campingen stängs alltid på vintern och blir som en parkeringsplats för låsta husvagnar. Affärerna tycks ha gått bra. Men det var länge sedan. Nu är det bara campingen som gäller. Turisterna hittar numera ”Parco del Lago” på Internet och kan boka plats via nätet. Och snart får någon annan ta över verksamheten.
lördag 7 juli 2007
En historisk händelse sticker ut lite extra: år 1429 ägde rum i Lutsk ett berömt möte mellan monarker och makthavare i centrala och östra Europa. Närvarande var: den tyske kejsaren Sigismund av Luxemburg, den danske kungen Erik, storfursten av Moskva, stormästarna från Preussen och Livland, härskaren (hospodar) av Valachiet, två mäktiga chaner österifrån, kung Wladyslaw Jagiello med maka, den bisantinske kejsarens sändebud, den polske kardinalen Zbigniew Olesnicki, den ryske metropoliten, den påvliga legaten, plus många fler. Gästerna åt upp dagligen 700 oxar, 100 visenter, tusentals småvilt och de drack varje dag 700 tunnor av allehanda drycker.
Jag får en bestämd känsla av att Europas mentala centrum låg betydligt mera till höger på kartan - innan Konstantinopels fall och innan Amerikas upptäckt. Kanske låg det i närheten av Lutsk ?
Lutsk är Volhyniens gamla residens- och stiftsstad. Den har varit landskapets huvudort i över 400 år. Kort efter Polens sista delning (1795) förlorade staden Lutsk sin status. De nya ryska myndigheterna flyttade administrationen 270 km österut, till staden Zytomierz/Zjitomir i östra Volhynien.
Tsarryssland gjorde väl på ett liknande sätt på 1800-talet i Finland, där man flyttade huvudorten från Åbo/Turku till Helsingfors/Helsinki ?
Den övre borgen i Lutsk finns idag kvar i sin helhet och den består främst av mycket välbevarade tegelmurar. 85% av teglet och murbruket är original – säger den utmärkte ukrainske guiden Serhej. Han har studerat historia på universitetet och han ger oss en mycket minnesvärd och engagerad privatguidning - på polska. Serhejs föräldrar föddes för övrigt i L’vov innan kriget, så de var polska medborgare ett tag. Vi tittar även på en samling dyrbara böcker och biblar tryckta med gamla kyrilliska bokstäver. Tiden går fort. Vi pratar om Lutsk’s skiftande öden, om Volhyniens tidiga historia, om Rurikid-ättens utslocknande, om gamla Polen och om gamla Litauen, om kyrkans position idag, om Ukrainas aktuella situation. Serhej nämner i förbigående att det i Ryssland, bara runt Moskva, har på de senaste åren byggts ett hundratal helt nya kyrkor. Bara som ett exempel på hur man använder pengarna där. Serhej sammanfattar lite uppgivet sitt kära hemlands tillstånd med en enda kärnfull mening: ”Ukraina, ja - det är ett extremt rikt land, befolkat av extremt fattiga människor”. Vi vandrar vidare. Den avsevärt rymligare nedre borgen är idag i princip borta och den äldsta stadens ursprung-liga hus likaså, men alla de nuvarande byggnaderna står på exakt samma ställen och de kan ge en viss känsla av svunna tider. En i mitt tycke ovanlig f.d. synagoga (renoverad) står alldeles utanför den nu obefintliga stadsmuren, fast byggnaden används idag som idrottshall.
| Gregorian calendar | 1429 MCDXXIX |
| Ab urbe condita | 2182 |
| Armenian calendar | 878 ԹՎ ՊՀԸ |
| Bahá'í calendar | -415 – -414 |
| Buddhist calendar | 1973 |
| Chinese calendar | 4065/4125-11-26 (戊申年十一月廿六日) — to — 4066/4126-12-6(己酉年十二月初六日) |
| Coptic calendar | 1145 – 1146 |
| Ethiopian calendar | 1421 – 1422 |
| Hebrew calendar | 5189 – 5190 |
| Hindu calendars | |
| - Vikram Samvat | 1484 – 1485 |
| - Shaka Samvat | 1351 – 1352 |
| - Kali Yuga | 4530 – 4531 |
| Holocene calendar | 11429 |
| Iranian calendar | 807 – 808 |
| Islamic calendar | 832 – 833 |
| Japanese calendar | Shocho 2 (正長2年) — changed to — Eikyō 1(永享元年) |
| - Imperial Year | Kōki 2089 (皇紀2089年) |
| - Jōmon Era | 11429 |
| Julian calendar | 1474 |
| Korean calendar | 3762 |
| Thai solar calendar | 1972 |
...............................................................................
Luck
The Coat of Arms of the Russian period
It was founded in the days of Kijow Rus by Wlodzimierz Swiatoslawowicz. The first mention was in Ipatiiv chronicles in 1085. Magdeburg Right of a town was granted in 1430.
Short Description/History
Regional centre on the river Styr.
Luck is first mentioned in the Hypatian Chronicles in the year of 1085. In the mid-12th century Luck was one of the largest cities in the Galician-Wolynian Principality.
During the 13th and 14th cent. an icon-painting workshop was located in Luck. The most famous monument from this period is the icon of the Wolynian Blessed Virgin Mary, first discovered in the Pokrowa Church (Protection).
Luck was ransacked and razed to the ground in 1240 and again in 1500. Under the Lithuanian rule the city was considered the second state capital. In 1429 a conference of European monarchs was held here, during which the question of defending Europe from the Tatar onslaught was discussed.
More on Luck
The city of Luck was until the end of the 18th century part of Poland, then under Russian control until the end of World War I.
Between the two World Wars again it was part of Poland, and in 1939 it was taken over by the USSR. Nazi Germany occupied Lutsk in 1941, and after World War II, it again became part of the Soviet Union. There were Jews in Lutsk in the tenth century, and in the 13 Century a community of Karaites settled there. Both they and the Rabbanites enjoyed the rights granted to the Jews of Lithuania in general and later of Poland-Lithuania. The importance of Luck as a political and economic centre grew. After the union of Poland and Lithuania in 1569, the Jews benefited by this new situation, some being engaged in large-scale commerce, some leasing the customs revenue, breweries, and potash production plants, while others traded in forest and agricultural products. In 1576 the city became part of the Kingdom of Poland During World War I the town changed hands several times and was occupied by Russian and German troops.Luck's Churches and Historical Monuments
Luck Castle, 13th to 14th century; A fortified structure with three towers; the Passage, or Tower of Lyubart, who was the ruler of Luck, the Styr, or the Tower of Swidryllo, and the Wladychy. In 1987 a bell museum was established in the Wladychy Tower. Construction on the castle was begun during Lyubart's rule and completed during the rule of Swidrylo. It was restored in 1977.
Hulewicz Building, 16th century; Unique example of residential architecture Halshka Hulewicziwna, one of the founders of the Kyivan Collegium.
Vaults of the old City, 16th-18th century. Underground labyrinths in the vicinity of Katedralna Street, Daniel Halicki Street, and others. Excavations were begun in 1970. More then 50 subterranean sites were discovered, containing a larg number of household artifacts, implements, etc. A prison complex with an isolation cell was discovered beneath the Roman Catholic Church of SS. Peter and Paul. According to legend, the subterranean passages linked Luck with the neighboring villages of Shepel, Zdyczyn, Olyka, and others.
Photos of Eastern Border Lands of II Polish Republic
These are some of the photos that I have, if you wish to see a fuller picture and a brief history click on the corresponding picture
This page is best viewed with Internet Explorer 4.0 or above, unpredictable photo positioning when using Netscape
Biala Czortkowska - District of Podole
Lwow - District of Podole
Tarnopol - District of Podole
Wilno
Photos of Village life in Wielenszczyzna
Wolyn
Photos of city of Luck
Kresy
From Wikipedia, the free encyclopedia
(Redirected from Eastern Borderlands)
The term Eastern Borderlands, or simply Borderlands, was firstly used to define the Polish eastern frontier. The Tatar Horde settled on the Lower Dnieper River in the Borderlands (see: Wild Fields). Then, The Borderlands referred to the eastern frontiers of the Polish-Lithuanian Commonwealth. During the period of the Second Polish Republic, The Borderlands were equated with the lands to the east of Curzon line. In September 1939 the Borderlands were occupied by the Soviet Union and after World War II they were incorporated as a part of the Soviet republics of Ukraine, Belarus and Lithuania. When the Soviet Union dissolved the Borderlands were included in the territories of countries which gained independence.
Contents[hide] |
Etymology
According to the “Dictionary of the Polish Language” by Samuel Bogumil Linde from 1807, Borderlands referred to the Polish eastern frontier. The Tatar Horde settled on the Lower Dnieper River in the Borderlands. For the first time in literature, this term was probably used by Wincenty Pol in his poems entitled “Mohort” from 1854 and in “Pieśń o ziemi naszej”. Pol claimed that it was the line from Dniester to Dnieper River so the land of Tatar borderland. At the beginning of the 20th century the meaning of the term Borderlands expanded to include the lands of the former eastern provinces of the Polish-Lithuanian Commonwealth, to the east of Lvov-Vilnius line, and in the period of the Second Polish Republic the Borderlands were equated with the land to the east of Curzon line. Currently the term Eastern Borderlands describes former, eastern lands of the Second Polish Republic.
History
The Republic of the Two Nations
Between the 16th and 18th centuries, the Eastern Borderlands was the area situated on the lower Dnieper River under so-called ‘porohy’ in the then Kijov province. After the union of Lublin of 1569 the Wild Fields were incorporated into the boundaries of the Republic of the Two Nations. At the beginning those areas were uninhabited.
Under the Russian and Austrian occupation
The year 1772 is the beginning of the Russian and the Austrian territorial trophies at the cost of areas of the Republic of the Two Nations which today are named Eastern Borderlands (areas situated to the east of today’s Polish border). This process was held in three stages (annexations). In the first partition (1772) Russia occupied (Inflanty|Polish Inflanty]], the northern part of Plock province, Vitebsk province, Mscislaw province and the southeast part of Minsk province (about 92 thousand km², 1,3 million people). Austria occupied Rus Halicka, regions near Zamosc and northern Lesser Poland (about 83 thousand km² and 2,65 million people). During the second partition in 1793 Russia took Belarusian and Ukrainian lands to the east of Druja-Pinsk-Zbrucz line, i.e.: Kiev, Bratslav, part of Podolia, east part of Volhynia and Brest, Minsk and part of Vilnius (about 250 thousand km²) provinces. The third partition took place in 1795 and Lithuanian, Belarusian and Ukrainian areas to the east of the Bug River and Niemirow-Grodno line (about 120 thousand km²) were occupied. This period in the history of Poland, especially in its eastern part, was a time of national rebellions (November Uprising, January Uprising), persecutions, deportations to Siberia and denationalization of Poles. The partition, especially that of the Russian were a catastrophe not only for Polish statehood but also for social development. The eastern borderlands belonged to the last regions in Europe where serfdom was abolished: In 1848 it was eliminated in the Austrian partition and in 1864 in the Russian partition.
March 1919
The time between September 1918 and March 1919 was especially turbulent for the Eastern Borderlands of Poland, as it was the time of the rebirth of the Polish state and the formation of the border. At that time, Poland was involved in three wars for its Eastern borders: with Ukraine, the Bolsheviks and Lithuania. As a result Poland incorporated a great part of the land that was under Russian rule situated to the east of the Curzon line. This terrain formed the Eastern provinces of the Second Republic of Poland: part of Lviv, Novogrod, Polesie, Stanislawów, Tarnopol, Vilnius, Volyn a and part of Białystok]].
The Russian and the German occupation
In late September 1939 the Eastern borderlands unlike the rest of Poland were under Russian rule and not German. This was due to a secret protocol of the Molotov-Ribbentrop Pact signed on the 23rd of August 1939 in Moscow, regulating the course of the demarcation line between Germany and the Soviet Union. The Russians invaded Poland on the 17th of September moving fast to the Western border. Already on the 22nd of September both aggressors celebrated the success of their armies in a joint parade of victory in Brest-Litovsk (today's Brest). The Russian army committed many crimes against Polish civilians and prisoners of war at the beginning of occupying the Borderlands. In the end the course of the border was designated by the agreement on borders and friendship between the Third Reich and the Soviet Union signed on the 28th of September. Polish command and government were completely surprised by the Russian attack and for three months, until the 18th of December, they could not announce that Poland was in a state of war with Russia or even give clear orders to their soldiers.
After the beginning of the Soviet-German war which took place the 22nd of June 1941, the Germans moved approximately thousand kilometers eastwards in the first weeks, breaking apart or taking Soviet troops into capture. Due to these events, the Polish eastern frontiers changed from being under Soviet occupation to German for almost a three year period.
In January 1944, Soviet troops reached the former Polish-Soviet border (by September the 17th 1939), whereas till the end of July they again brought under control the whole territory that was granted to the USSR with the German-Soviet Boundary and Friendship Treaty of 28 September 1939, which are currently the terrains eastward from the Eastern Polish border.
The Post war period
Already during the Teheran Conference in 1943, a new Eastern Polish border was established, in effect sanctioning the Soviet territorial acquisitions from September 1939 and ignoring protests from the Polish emigrant government in London.
The Potsdam conference gave consent to the deportation of the Polish people from the former eastern Polish border, but the issue with the Polish western border was still unsolved, in effect surrendering the territories of the third Reich situated east of the Oder and the Lusatian Neisse River (excl. the eastern Prus region) during the period of the temporary Polish jurisdiction and up to the moment, where territorial borders were finally acknowledged by the peace treaty.
After the Second World War, the Polish eastern boundaries were incorporated into Soviet Union as part of the republics of Ukraine, Belarus and Lithuania. The annexation of the territories in eastern Poland was celebrated in the Soviet Union and is also currently considered in independent Belarus as the “unification of Western Belarus with the SSR part of Belarus”. The official name of the attack on Poland was “the Red Army freedom campaign”. After the collapse of the Soviet Union, the Polish eastern boundaries, found themselves at the borders of the newly formed and now independent eastern republics of the former USSR.
- Curzon Line
- Zaporizhia (region) - also known as Dzikie Pola (Wild Fields)
- Polish areas annexed by the Soviet Union
- Kresy Zachodnie
References
- Mały rocznik statystyczny 1939, Główny Urząd Statystyczny, Warszawa 1939 (Concise Statistical Yearbook 1939, Central Statistical Office, Warsaw 1939).
External links
Categories: Geography of Belarus | History of Lithuania | History of Ukraine | Polish borders | Polish historical regions | Ruthenia
| Timur Lang intar Bagdad och bränner ner staden. | |
 Beyazit I | Sultantiteln erkänns. När Bajazid I tillträdde så var hans officiella titel bey. Han börjar nu kalla sig för sultan "makt" vilket nu också erkänns. |
| Slaget vid Nikopolis (i nuv. Bulgarien). Bajazid I besegrar den odisciplinerade riddarhären som består utav tyskar, ungrare, fransmän och flamländare. Slaget var mycket jämt tills dess att ett gäng serber dök upp på turkarnas sida vilket avgjorde saken. | |
| Valakiet blir en lydstat under turkarnas mäktiga osmanska välde. | |
| Kalmarunionen. Erik av Pommern kröns till kung i Kalmar över de tre nordiska rikena Sverige, Norge och Danmark. Relationerna mellan dessa länder går nu genom Kalmarunionen. | |
| Timur Lang invaderar norra Indien. | |
| Slaget vid Angora (nuv. Ankara). Bajazid I anfaller en armenisk lydfurste till Timur Lang, detta upptas som krigsorsak. Den osmanska hären krossas och Bajazid I hamnar i fångenskap hos Timur Lang där han får bl.a. tjänstgöra som fotpall åt T. Lang, han avlider kort därefter. Följder: Osmanska riket upplöses Balkanvassallerna frigör sig från väldet.Ett litet område i Dardanellerna gick till osmanerna. | |
| En falsk kung Olof dyker upp i Preussen. Han lyckas med att vinna tilltro och upprättar ett hov i Danzig. Margareta lyckas att få honom utelämnad och han bränns på bål i Falsterbo. | |
| Belgrad blir huvudstad i det serbiska riket. Stora arbeten sker nu för att omvandla den mindre bysantinska borgen till en starkt befäst huvudstad. | |
| Timur Lang (1336-1405) avlider. Bajazids söner får nu fria händer, Mehmet I lyckas besegra sina bröder. Han lyckas konsolidera det osmanska riket, undan för undan. | |
| Grunden till Malmö latinskola. Påven Innocentius VII ger Malmö inv. tillåtelse att inrätta en skola nära St. Petri kyrka. | |
| Stockholm brinner ner den 11:e april. Stockholms nuvarande befolkningsmängd uppskattas till ca 4000, det bör nämnas att Kina redan på 1200- talen har flera miljonstäder. | |
| Drottning Margareta dör Hon dör p.g.a. pest på sitt skepp i Flensburg. | |
| Johan Huss bränns på bål. Professorn har förespråkat en reformation av kyrkan. Han döms detta år av kyrkomötet i Kontanz till kätteri vilket leder till bålet. | |
 Henry V | Staden Rouen faller för Henrik V av England och Normandie blir engelskt. |
| Sjöslag mellan hanseatisk flotta och en dansk- svensk i Öresund. Hansan förlorar slaget samt 30st rika handelsfartyg. | |
| Jeanne d´Arc bränns på bål. Burgunderna tillfångatar Jeanne vid Compiégne, bondflickan utlämnas till engelsmännen som i sin tur dömer henne som kättare av inkvisitionen och hon bränns på bål i Rouen. 1920 så blir hon helgonförklarad i frankrike och 30 maj blir då en nationell helgdag. | |
| Malmö får sitt nuvarande stadsvapen Kung Erik av Pommern ger malmö detta stadsvapen, ett rött griphuvud (den pommerska gripen). | |
| Erik av Pommern avsätts Han kommer sedemera att syssla med sjöröveri. | |
 Vlad III Dracul | Osmanerna invaderar Transylvanien. Vlad III Dracula (1431- 76) även kallad Vlad Tepes (pålspetsaren), lyder under ungersk överhöghet och tvingas avstå Valakiet. |
| Vlad III Dracul återtar makten i Valakiet. Med turkarnas hjälp så återtar Vlad III makten i Valakiet. För att visa sin lojalitet till sultanen så sänder Vlad III två av sina söner (Vlad och Radu) till Adrianopel där de fängslas i 4 år. | |
| Slaget vid Varna Osmanerna under Murad II, krossar de allierades kristna armé vid Varna. Ungerns kung Uladislaus I (Ladislaus III av Polen) dödas. Ladislaus V (1440–57) väljs till kung i Ungern. | |
 Vladislav II Jagelón | Vlad II Dracul och hans son Mircea mördas. Vladislav II ligger bakom detta verk. John Hunyadis (ungersk nationalhjälte) lyckas tillsätta Vladislav II på tronen i Valakiet. Osmanerna vill inte ha en ungersk regent i Valakiet så Vlad III Dracul släpps nu fri och förses med en armé. |
 John Hundyadi | Vlad III Dracul besegrar Vladislav II. Han regerar i 2månader över Valakiet tills John Hunyadis tvingar honom till exil i Moldavien. |
| Utanför Konstantinopel. Mehmet I bygger fästningen Rumeli Hisari på de europeiska sidan av Bosporen för att effektivt kunna strypa livsmedelstillförseln till staden. | |
 Mehmet II |  Konstantinopel intas och plundras.Den 29:e Maj klockan halv två på natten ljuder de osmanska trumpeterna. Muhammed tågar in till Hagia Sofia- kyrkan där han förrättar sin bön, därefter omgörs Hagia till en moské. Konstantinopel är en bankrutterad stat som nu försvinner ur historien. Staden behåller det officiella namnet Konstantinopel fram till år 1924 då den kallas för Istanbul. Man skulle kunna säga att om Bysans hade accepterat/ trott på skärselden (vilket var en av orsakerna till kyrkans splittring år 1054) så hade föreningen Rom och Konstantinopel i enad front mot turkarna redan år 1439 vid kyrkomötet i Ferarra varit ett bestående faktum. Historia om staden... 660 f.Kr Grundas Byzantion (Bysans) av greker från Megara. 196 e.Kr Romarna intar staden 330 Kejsar Kontantin den store inviger Nova Roma, igen använde detta namn för staden som fick heta Konstantinopel 1204 Korsfararna (4:e korståget) intar staden 1453 Staden blir osmanernas huvudstad 1930 Kontantinopel byter officiellt namn till Istanbul. |
| Moldavien hamnar under det Osmanska väldet. | |
| Slaget vid Belgrad. Belgrad, som nu är en ungersk stad, angrips av turkarna under Mehmed II. Man lyckas till sist att försvara staden men förluster på 10.000 man och strax därefter en pestepedemi som bröt ut tog även János Hunyadi liv den 11 augusti 1456. Du finner statyn över János Hunyadi på frihetstorget i Budapest. | |
| Vlad III Dracul blir furste över Valakiet. Med John Hunyadis hjälp så dödas Vladislav II då han vänt John ryggen och istället börja stödja Osmanerna. | |
| Serbien som stat försvinner nu från historien. Serbien ink. Kosovo blir en turkisk provins. Detta kommer att ändras om ca. 400 år. | |
| Bukarest blir stad. Staden som uppstår i anslutning till den borg som tillhör Vlad Tepes (Draculla) |
Wołyń Voivodeship
From Wikipedia, the free encyclopedia
(Redirected from Volhynian Voivodeship)
Wołyń Voivodeship or Volhynian Voivodeship (Polish: Województwo Wołyńskie, Latin: Palatinatus Volhynensis) was an administrative unit of interwar Poland (1918-1939) as well as of Polish-Lithuanian Commonwealth. It ceased to exist in September of 1939, following German and Soviet aggression on Poland (see: Invasion of Poland)
Contents |
1918-1939
| Województwo wołyńskie | |||
| |||
 | |||
|---|---|---|---|
| Historical region | Volhynia | ||
Population
Its capital was Łuck, Volhynia (now: Lutsk in Ukraine). It consisted of 11 powiats (counties), 22 towns and only 103 villages. In 1921 was inhabited by 1 437 569 people, and the population density was only 47.5 persons per sq. km. Around 68% of population was Ukrainian, 17% - Polish, Jews (mainly in towns) - made around 10%. There were also German (2.3%) and Czech (1.5%) settlers, who arrived in the 19th century. In 1931, the population grew to 2 085 600 and the density - to 58 persons per sq. km.
The religion practised in the area was primarily Eastern Orthodox Christian. There were also Roman and Eastern Rite Catholics as well as adherents of Judaism and a few Tatars of the Islamic faith.
Location and area
Initially, Voivodeship’s area was 30 276 square kilometers (until 1930). In this year, Sarny county from Polesie Voivodeship was moved to Volhynian Voivodeship. The Sarny county's area was 5 478 km² and due to this change, region's area grew to 35 754 km² (which made it the second largest in the country). It was located in south-east part of the country, bordering Soviet Union to the east, Lublin Voivodeship to the west, Polesie Voivodeship to the north, Lwów Voivodeship and Tarnopol Voivodeship to the south. Landscape was flat and hilly in parts. In the north, there was a flat strip of land called the Volhynian Polesie, which spread for some 200 kilometers from the Western Bug river to the Polish-Soviet border. South was more hilly, especially extreme south-east, around the historical town of Krzemieniec, which is located in the Gologory mountains. Main rivers - the Styr, the Horyn, the Slucz.
Cities and counties
Its capital was Luck, with population of around 35 600 (as for 1931). Other important centers of the voivodeship were: Rowne (in 1931 pop. 42 000), Kowel (pop. 29 100), Wlodzimierz Wolynski (pop. 26 000), Krzemieniec (pop. 22 000), Dubno (pop. 15 3000, Ostrog (pop. 13 400) and Zdolbunow (pop. 10 200).
Counties:
- Dubno county (area 3 275 km², pop. 226 700),
- Horochow county (area 1757 km², pop. 122 100),
- Kostopol county (area 3496 km², pop. 159 600),
- Kowel county (area 5682 km², pop. 255 100),
- Krzemieniec county (area 2790 km², pop. 243 000),
- Luboml county (area 2 054 km², pop. 85 500),
- Luck county (area 4 767 km², pop. 290 800),
- Rowne county (area 2898 km², pop. 252 800),
- Sarny county (area 5 478 km², pop. 181 300),
- Wlodzimierz Wolynski county (area 2 208 km², pop. 150 400),
- Zdolbunow county (area 1 349 km², pop. 118 300).
Railroads and industry
Volhynian Voivodeship was located in the so-called Poland “B”, which meant that it was underdeveloped, with non-existing industry and it should be more accurate to call it Poland “C”. Large part of population, especially Ukrainian, was poor, with high level of illiteracy (in 1931 as much as 47.8% was illiterate, with the national average of 23.1%).
The situation was much better among Czechs and Germans, whose farms were highly efficient. Railroad network was scarce, with only few junctions - the most important one at Kowel, also at Zdolbunow, Rowne and Wlodzimierz. Total length of railroads within Voivodeship's boundaries was 1 211 kilometers, which was only 3.4 per 100 square kilometers. Forested was 23.7% of area (as for 1937).
September 1939 and its aftermath
On September 17, 1939, following German aggression on Poland and Molotov-Ribbentrop Pact, Soviet forces invaded eastern Poland. As bulk of Polish Army was concentrated in the west, fighting Germans, the Soviets met with little resistance and their troops quickly moved westwards, occupying Voivodeship’s area with ease. In the years 1942-1944 Volhynia was the scene of several massacres. The ethnic cleansing was carried out by the Ukrainian units, who wanted to get rid of all Poles. As a result, tens of thousands of Poles perished and now Volhynia is almost 100% Ukrainian.
Later, Voivodeship was incorporated into Ukrainian Soviet Socialist Republic. Now most part of the region is covered by the Rivne Oblast and Volhynian Oblast of Ukraine.
14th century - 1795
Volhynian Voivodeship (Polish: Województwo Wołyńskie, Latin: Palatinatus Volhynensis) was a unit of administrative division and local government in the Grand Duchy of Lithuania from 14th century till 1569 and in the Kingdom of Poland (the Crown) since 1569 till the partitions of Poland in 1795. It was part of Little Poland province and belonged to its Ruthenian (or Ukrainian regions).
Voivodeship Governor (Wojewoda) seat:
Regional council (sejmik generalny) for all Ruthenian lands
Regional council (sejmik poselski i deputacki) seats:
Administrative division:
- Luck County (Powiat Łucki), Łuck
- Wlodzimierz County (Powiat Włodzimirski), Włodzimierz
- Krzemieniec County (Powiat Krzemieniecki), Krzemieniec
Voivodes:
- Janusz Ostrogski (since 1558)
- Aleksander Ostrogski (since 1593)
- Adam Aleksander Sanguszko (1630-1653)
- Mikołaj Hieronim Sieniawski (since 1679)
- Franciszek Salezy Potocki (in 1755 only)
- Józef Kanty Ossoliński (1757-1775 (resigned))
References
- Maly rocznik statystyczny 1939, Nakladem Glownego Urzedu Statystycznego, Warszawa 1939 (Concise Statistical Year-Book of Poland, Warsaw 1939).
See also
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)