De kapade snabbt huvudet på Lenin....

En resa till Volhynien: Kiev, Rovno, Korets, Lutsk (Maj-2007)

Volhynien, en kort sammanfattning.

De två furstendömena Volhynien och Galizien – från tidig medeltid - låg allra västligast av de tolv Kievryska staterna. Volhyniens och Galiziens grannar i väster var Polen och Ungern.

På 1300-talet kom Volhynien och Galizien att ingå i det starkt expanderande Litauen, respektive Polen.

Efter Polens tre delningar (1772-93-95) försvann hela den stora polsk-litauiska statsbildningen från kartan. Volhynien blev då en del av det Romanovska tsarryssland, medan Galizien kom att ingå i Habsburgarnas Österrike. Kriget 1914-1918 samt den ryska revolutionen, ledde till att det uppstod en rad nya och nygamla länder i Europa, bl.a. Litauen, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien, etc.

Mellan 1:a och 2:a världskriget låg Galizien (med huvudort Lwów) och västra Volhynien (huvudort Luck) i Polen. Den polska gränsen mot Sovjet gick just utanför staden Korzec. Idag ligger bägge dessa historiska landskap tillsammans, i västra Ukraina.

Volhyniens historiska yta omfattar främst länen: Lutsk, Rovno och Zjitomir.

Gamla Galizien motsvaras idag av länen: L’vov, Ternopol och Ivano-Frankovsk (plus en bit av sydöstra Polen – Przemysl, etc.).

En dag i Kiev/Kyiv.

Det är maj, mitt på dagen, och det är mycket varmt i Kiev. Solen skiner.

Överallt finns det kastanjeträd i denna 3½-4 miljoners stad. Alla byggnaderna och bostadshusen, men främst de många kyrkorna, ser därför ut att sväva i ett hav av kastanjegrönt. Varje kyrka har flera kupoler, alla i olika former och storlekar. Kyrktaken gnistrar av guld. Kievs stadskärna, kyrkorna, de gamla husen - allt ligger på flodens högra sida. Tvärs över floden går det tre mycket långa och avlägsna broar.

Från Kievs gamla delar, uppe på höjderna, ser man ut över den breda Dnjepr och bort mot horisonten - över hela den platta och gröna vänstra flodbanken. Redan innan kristendomen hade nått till denna plats, färdades på dessa vatten muskulösa vikingar från Mälardalen. Nordbornas smidiga och lätta skepp var organiserade i roddarlag. Själva kallade dom sig alltid för roddare. Och just utmed Dnjepr och dess biflöden grundades flertalet av de tidiga orterna, som kunde ge skydd och proviantering åt skeppen och besättningarna: Smolensk, Turov/Pinsk, Tjernihov, Novgorod Seversk, Kiev, Perejaslav. På vägen till dessa slaviska trakter, passerade skeppen alltid ett eller flera östersjöfinska språk-områden: livernas land, esternas land, karelernas land, vepsernas land. Ordet Rus’ kommer därför, enl. flera språkforskare, från det skandinaviska ordet för rodd, via den finska ”förvrängningen” Ruotsi. Namn som Igor, Oleg och Olga är egentligen exakt samma som Ingvar, Helge och Helga.

Resan mot Rovno/Rivne.

Till staden Rovno (polska Równe) i Volhynien i västra Ukraina är det 320 km.

Busstationen i Kievs utkant ser ut som en stor utomhusparkeringsplats. Folk går och står överallt, många med resväskor och stora fyrkantiga plastade bärkassar med långa handtag. Härifrån går det många olika småbussar. Kristoffer, Grigori och jag anländer i en taxi och vi hittar snabbt den rätta bussen. Våra eleganta väskor tas in i bagageutrymmet bak i bussen. Bussen startar. Snart är vi ute på en fyrfilig motorväg, som är mycket rak. Lövskog och gröna fält passerar. Ibland ser jag en by med trähus – dessa eviga ryska och ukrainska byar. Getter och svartvita kor står ibland fastkedjade på gräsremsan alldeles intill vägen. En liten gumma sitter bredvid, på en pall intill vägen. Långt borta i väster, framför oss, hänger det tunga regnmoln.

Bussen passerar tre städer på vägen: Zjitomir, Novograd Volynskij, Korets.

Åren ca 1345-1569 kom dessa vidsträckta områden att ingå i Storfurstendömet Litauen. Men direkt efter Lublin-unionen 1569 hamnade hela detta land inom konungariket Polens gräns. Städerna vi ser nu, fanns redan då, och deras polska namn blev: Zytomierz, Zwiahel, Korzec.

Åren 1793-1917 kom alltsammans att ingå i Tsarryssland, dvs. från Polens 2:a delning och fram till oktoberrevolutionen. Och under nästan två decennier mellan de senaste världskrigen var halva Volhynien polskt. Runt Korzec gick gränsen i en båge, staden var omgiven av Sovjet från tre sidor. Efter ungefär halva bussvägen kommer regnet.

Den sovjetiska segerdagen, den 09-Maj.

Den 09-Maj, varje år, firar man överallt i forna Sovjetryssland segern 1945.

Detta är en viktig och känsloladdad högtid för alla stolta, patriotiska, ärrade krigsveteraner. I år gick det tre stycken olika demonstrationer i staden Rovno:

1. De traditionella, numera åldrade, representanterna för den Röda Armén.

2. De nationalistiska anhängarna till den Ukrainska Armén, UPA, som stred för ett fritt Ukraina (fritt från Ryssland) under 2:a världskriget.
3. De relativt unga veteranerna från Sovjets senaste krig i Afghanistan.

Kristoffer och jag besöker staden Korets, våran pappas födelseort.

Vi sitter en morgon i en lokal minibuss från Rovno. Staden Korets ligger 66 km österut, vid ån Kortjik. Här bor det idag ca 7.ooo invånare. Befolkningen var tidigare 10.ooo-12.ooo men har minskat pga. utflyttningen. Staden är gammal, den omnämns i skrift första gången år 1150, den tycks vara oförändrad sedan flera generationer. Den ger ett mycket lantligt intryck. Gatorna saknar beläggning. Vid regn omvandlas vägarna till lera och djupa vattenpölar. I staden finns en enda genomgående huvudgata, den trafikeras av bussar och den är asfalterad.

1939 hette denna huvudgata ul.Kosciuszki (Tadeusz Kosciuszko, en polsk militär-hjälte från slutet av 1700-talet), och den ledde ingenstans. Den polsk-sovjetiska riksgränsen gick strax utanför Korzec, och denna var helt stängd från 1924. Smuggel och annan olaglig trafik kunde ibland ske nattetid via Potockis sockerbruk, en stor fabriksanläggning från 1898, i utkanten av staden.

I Korets tätort (horod) finns det två kloster, bägge från 1600-talet. Dessutom finns ett par kyrkor i sten och flera andra rysk-ortodoxa i trä, med vackra gyllene kupoler. Dessutom finns i Korets ett medeltida gatunät, ett ståtligt palats i tre våningar från 1788 (furst Józef Czartoryski’s s.k. ”lilla palats”), samt ruinerna av en gammal försvarsborg från 1400-talet på en hög klippig avsats vid ån. Denna borg kallas ”zamok”, dvs slott på polska. De allra flesta husen i staden är enkla enplansbyggnader i trä, med låga staket och trädgård runt om. Men även en del nyare fyrkantiga hus i betong finns i denna fridfulla stad.

I stadens ”horod” tittar jag och Kristoffer på huset, som farfar FELDMAN och farmor bodde i fram till året 1939. Den gamla adressen var ul.Klasztorna 3. I detta hus föddes pappa (1926) och pappas bror Boris (1923). Huset är stort. På 1930-talet bodde det två familjer här. Feldmans köpte sin halva av huset 1922. Farfar David fick då göra en resa på 140 km (enkel väg) till förvaltningen i den polska huvudorten Lutsk. Kopian av den gamla köpehandlingen fick jag av min farbror Boris Feldman för 15 år sedan. Hela dokumentet är på fyra tättskrivna sidor, förfärdigad av någon jurist i Lutsk, året efter det polska kriget mot bolsjevikerna. En handskrift med ålderdomlig polsk stavning. Ingen i familjen Feldman talade nog polska före 1921. Och knappast någon annan i hela staden Korets heller. Jag kände direkt att jag fick förtroendet att vårda ett dokument, som hade en stor känslomässig tyngd. Detta papper är det enda dokumentet knutet till familjen Feldman-Cykerman, som finns kvar från tiden före 2:a världskriget, och det utgör idag en liten förbindelse med ett avlägset och för mig okänt förflutet.

En envis och bestämd skröna, knutet till just detta hus, hävdar att den polske landsfadern, överbefälhavaren och marskalken Józef Pilsudski, tillbringade en natt här, under kriget 1920-21. Han var säkert på väg till eller från Kiev.

Vi tittar också på en gammal, förfallen och igenbommad träbyggnad nere vid ån, där den lokala judiska skolan Tarbut låg en gång. Det lär ha varit en fin liten skola, och barnen lärde sig bl.a. en felfri polska där. Lektioner i hebreiska hade man också, så klart. Och vi tittar även på ett lågt magasinliknande hus vid den trafikerade huvudgatan, där vi tror att farfar Feldman hade sin affär med tyger. Han fick i vilket fall stänga denna omtalade verksamhet kort efter den Röda Arméns intåg år 1939. Det förnäma bostadshuset med fruktträden, det fick familjen Feldman också lämna. Det omvandlades till polishögkvarter (NKVD). I själva fruktträdgården, på baksidan av huset, blev det garage för myndighetens bilar.

Familjen Feldman lämnade den lilla fridfulla staden Korets 1939, de flydde. Farfar bestämde att de skulle gömma sig i storstaden L'vov.

Vi besöker även det nyöppnade museet i Korets, som handlar förståeligt nog mest om stadens ukrainska historia. Den judiska befolkningens existens fram till förintelsen 1941/42, behandlas sparsamt.

Före 1939 var 80% av befolkningen judisk här, och även de lokala ukrainarna talade en felfri jiddisch. De ukrainarna från Korets, som valde sedan att samarbeta med tyskarna under krigets andra skede, blev hatade fiender.

Korets firade för övrigt sitt 850-års jubileum för några år sedan. På museet finns en del riktigt gamla föremål och många fina svart-vita fotografier.

Nära den karaktäristiska slottsruinen (själva slottet brann ner 1832) ligger, med enastående utsikt över ån, den gamla judiska begravningsplatsen. Denna begravningsplats används inte längre och många gravstenar är skadade eller borta. Kanske stulna. Men platsen är numera inhägnad och någorlunda återställd, med hjälp av pengar från utlandet. På denna ”kladvisjtje” begravdes med största säkerhet pappas morfar Yehuda Cykerman på 1910-talet i dåvarande Tsarryssland, eller om det kanske var på 1920-talet i dåvarande Polen.

Leninstatyn i Korets.

Framför biblioteket utmed huvudgatan, som idag heter Kievgatan, står i Korets en Leninstaty från Sovjettiden. I Sovjet fanns olika officiella varianter på Lenin. Den här Lenin i brons, han står i uppknäppt överrock, lätt bredbent, han pekar snett framåt med högra armen. Hans flintiga skalle tittar långt mot framtiden, med blicken fokuserad mot horisonten. Stadens fäder fick nyligen från centralorten i uppdrag att skyndsamt ersätta denne numera helt överspelade Lenin med den aktuellare och idag i landet överallt närvarande 1800-tals poeten Taras Sjevtjenko. Inget hände på ett mycket bra tag. Pengarna från anslaget verkade ha försvunnit, och Lenin stod länge kvar. Vad skulle hända nu ? Tidpunkten då den nya Sjevtjenko-statyn skulle vara på plats, den höll på att löpa ut. Men stadens administratörer visade sig ha koll på läget. Någon dag innan utsatt slutdatum kom några ditsända metallarbetare, de kapade snabbt huvudet på Lenin och ersatte det med ett annat, dvs. Sjevtjenkos. Detta var nu ett mycket annorlunda huvud – ganska litet, med mycket hår på huvudet och en buskig mustasch i romantisk 1800-tals stil. Nu står den ukrainske nationalpoeten bredbent där, med Lenins fladdrande vinterrock, han sträcker samma arm och pekar åt samma håll, mot en fjärran outgrundlig framtid. Och han har en synlig svetsskarv runt halsen.

Matvaruaffären vid Korets’ huvudtorg.

Huvudtorget i Korets utgörs av en stor rund, tom och plan yta, kantad av några fula hus byggda i sovjetisk stil efter andra världskriget. Detta stora torg har fungerat i århundraden som marknadsplats och stor rastplats för hästar och vagnar. Just idag står det tre lediga taxibilar mitt på torget. Och här finns även ett litet hotell samt en matvaruaffär från den sovjetiska tiden. Ovanför entrén till affären står det PRODUKTY, med stora kyrilliska bokstäver. Inne i affären står varorna på långa enformiga hyllor och i jämna rader utmed väggarna. Tre rutinerade vitklädda damer sköter verksamheten.

Utöver varorna, upptäcker jag längst in i affären några enkla bord och stolar. Här finns alltså en enkel matservering. I lokalens andra kortsida finns det små bås helt utan fönster. Med fladdrande, tunna och lite solkiga draperier. Ungefär som stora provrum i en klädaffär. Här kan man tydligen sitta i ”chambre séparé”: äta, röka och dricka utan att få andras blickar på sig. Men alla hör ändå tydligt från affären vad som sägs och allt som pågår inne i dessa utrymmen.

Kortjik, ån i Korets.

Den lilla ån Kortjik rinner genom Korets i en djup och grönskande ravin. Nakna basaltklippor sticker ut på flera ställen. Leriga gångstigar leder på flera ställen brant ner till själva ån. Själva ån är ca 20 meter bred, den kantas av saftiga gröna ängar. På fyra olika platser i Korets, kan man gå över ån på breda träplankor. Dessa kraftiga ekplankor ligger strax över åns vatten och förbinder stadens centrum med de ännu lantligare ”förorterna”. Förorternas exakta namn hittar jag på en medhavd polsk militärkarta från 1930-talet: Józefin, Nowy Korzec och Rzadkówka. De heter samma idag, fast med ukrainskt utttal. Här nere vid ån finns inga bilvägar längre. Här hörs bara grodornas oavbrutna kväkande. Detta kväkande ekar över hela ravinen, grodorna i vattnet måste vara tusentals. Farmors far, den gamle Cykerman, ägde en kvarn här nere vid ån. Detta var redan på den tsarryska tiden, för 100 år sedan. 1939 fanns i Korzec fortfarande fem stycken vattenkvarnar, plus en ångdriven - sade dom till oss på museet.

I förorten Józefin låg åren 1780-1830 en berömd porslinsfabrik, anlagd av den framsynte furst Józef Czartoryski. Fursten lät två franska bröder och experter komma hit och sköta verksamheten. I denna fabrik fanns 1.000 anställda arbetare, varav 75 st. konstnärer. Handmålat porslin av världskvalitet levererades under några korta år på 1790-talet till de stora hoven i Warszawa och i S:t Peters-burg. Spåren efter fabriksbyggnaderna är idag helt borta (delar av verksamheten flyttades till staden Horodnica), men själva området i stadsdelen Józefin – på åns höga vänstra strand - kallas i Korets fortfarande och alltid ”Fajans”.

Andra världskriget, den etniska rensningen i Volhynien.

Vi åker i Sergiejs bil. Det är en kompis till Grisha. Vi skall titta på Sergiejs verkstad i ett industriområde i utkanten av Rovno, där det tillverkas stadiga dörrar av massivt trä. Själva virket kommer från Kostopol, en liten träindustriort utmed järnvägen mitt i de stora skogarna i norr.

Men strax utanför Rovno svänger vi in på en smal asfalterad väg, som slutar - efter en uppförsbacke på ca 300 meter - vid en plats, som visar sig vara en massgrav. Detta är platsen där stadens samtliga judar blev avrättade och begravda 1941, vid ett och samma tillfälle. Platsen ser inte så välbesökt ut, vi är de enda turisterna idag. Här finns ingen bebyggelse, inga caféer, ingen souvenir-försäljning, bara tystnad, träd, gröna ängar, ett kuperat landskap och ett staket, som följer de gräsbevuxna kullarna och markerar och avgränsar hela området. Grinden är olåst och vi går in. Flera stenar med hebreiska inskrifter och namn står utspridda på olika ställen. Det är kusligt att tänka på hur man avrättar 25.000 människor och lägger sedan liken i många lager, i en stor grop. Liknande tysta massgravar finns överallt utanför städerna i dessa härjade trakter. Avrättningsplatserna ligger nästan alltid på ca 5-10 km avstånd från varje stads centrum. Detta handlar om ren logistik. Gamla, sjuka, kvinnor och barn fick gå till fots i en lång kolonn. De avrättades sedan alla på plats.

Min pappas äldsta syster Fima Feldman, hon bodde i Kostopol 1939, med man och nyfödd dotter Vera. Fima och Vera ligger antagligen begravda i en liknande grav, fast kanske gropen är något mindre där, staden Kostopol hade färre invånare.

I Volhynien bodde det före kriget 150.000 Volhynientyskar. Tsaren ville få fart på jordbruket i dessa glesbefolkade trakter och höja den tekniska standarden. Tyskarna bodde i välskötta byar, samtliga anlagda på 1800-talet. Dessa människor evakuerades 1939 och förflyttades till t.ex. Wartheland, dåvarande västra Polen. Wartheland kom nämligen 1939 att ingå i det ytmässigt utökade Tredje Riket.

Under själva storkriget 1941-1945 dog ett antal miljoner sovjetiska soldater. Naturligtvist även tyska soldater. Fronten passerade här tre gånger: sept-1939, juni-1941 och jan-1944. Totalt dog 20 miljoner sovjetiska och 6 miljoner polska medborgare under kriget.

Det fanns även en betydande polsk minoritet i Volhynien före kriget, polska katoliker. En del polacker bodde i städerna, en del på landsbygden. Många polska byar utplånades under kriget av beväpnade ukrainska nationalister, som ville ha ett rent Ukraina, fritt från de förhatliga gamla banden med Polen och fritt från Sovjetunionen. De kvarvarande polackerna ”repatrierades” sedan direkt till västra Polen, t.ex. forna Schlesien. Och de flesta tyskarna från övriga Polen fick bege sig till Tyskland. Samtidigt förflyttades ett stort antal kristna ortodoxa ruthener i södra Polen (dvs ”ukrainare”) över gränsen och hit. Dessa folkomflyttningar berörde direkt många miljoner människor.

Lutsk, den historiska centralorten i Volhynien.

70 km väster om Rovno/Rivne, vid floden Styr, ligger staden Lutsk. Det polska namnet Luck stavades tidigare Luczesk, och kommer av ordet ”luk” (båge) – det syftar på att floden kröker just här, dvs. går i en båge.

Staden Lutsk grundades egentligen på en ö kringfluten av floden Styr, vilket var ett mycket praktiskt försvarskoncept.

Denna åldriga stad – den lär vara bland de äldre i Ukraina - är idag ungefär av samma storlek som den yngre grannen Rovno, dvs. ca 250.000-300.000 inv.

Till Lutsk tar vi en ny minibuss från Rovnos busstation. Vi har drygt 1 timmes väg framför oss. Bussen är inte full denna morgon. Ibland släpper chauffören av en passagerare på någon osynlig hållplats utmed vägen, ibland plockar han upp någon ny. I bussen finns det gott om plats, därför sitter jag och Kristoffer bredbenta på varsin dubbelstol i bussens bakre del. Vi tittar ut genom fönstren – böljande fält, gröna lövskogar, ängar, små byar, de eviga korna - och utbyter ibland lågmälda kommentarer, på polska.

Affärskvinnan i bussen.

Vi har redan åkt en bit. Vi passerar staden Klewan’ och ån Stubla.

- Ni är från Polen, eller hur ? Jaadå, jag har varit i Polen tidigare, många gånger. Den ukrainska kvinnan framför oss i bussen vänder sig om oväntat och talar till oss två. Kristoffer och jag blir glatt överraskade, vi förstår hennes språk till 100%. Kvinnan är mörkhårig, 35-40 år, ganska kraftigt byggd, ett runt ansikte med snabba ögon och hon ger intryck av att vara orädd, berest och välinformerad.

Och så berättar hon om sina affärsresor till Polen. Hur hon brukade åka till grannlandet i väster förut, för att köpa och sälja saker. Hon talar en märklig polska, som hon antagligen har lärt sig på sina resor. Orden är mestadels helt polska, men grammatiken är inte alltid polsk. Uttalet är inte heller helt igenom polskt. Just uttalet är nog färgat av hennes ukrainska (eller kanske ryska) modersmål. Men det är väldigt lätt att förstå denna kvinna, hon kan uttrycka sig tydligt, exakt och nyanserat. Samtalet flyter på.

Hon vill nu veta var i Polen vi egentligen kommer från: - Warszawa, svarar vi.

Och då berättar hon om alla sina resor till Warszawa, plus alla andra platser i Polen, som hon har varit på, och som är helt okända för mig och Kristoffer. Hon berättar att det bästa, det var att köpa och sälja snittblommor. – Jag köpte rosor billigt i östra Polen, av bönder alldeles intill vår ukrainska gräns. Sedan åkte jag tvärs över landet västerut, till den tyska gränsen. Där sålde jag dessa rosor till tyska turister, för 3 DM styck. Tänk Dig, 3 DM styck, upprepar hon. - Jag hade en skåpbil. Jag fyllde hela skåpbilen med rosor. Tänk, att på en enda sådan resa kunde jag tjäna tre tusen dollar. Det var mycket pengar på den tiden. Men det var långa turer och mycket bilåkning. Så jag gör inte det längre.

- Och vad gör Ni här i Ukraina ? Jasså, släktforskning ? Gräva i gamla arkiv ? Svårt att genomföra ? Nej då, inte alls ! Det är ju enkelt. Det är bara att ta kontakt med en lärare på någon lokal skola, och låta sedan eleverna leta i arkiven åt Er, det är ju ett perfekt skolarbete för dem. Och Ni får ju hela jobbet utfört gratis.

- Men små betongplattor är billiga här i Ukraina, fortsätter hon. Och maten är billig. Marken att bygga hus på är mycket billig. Så varför klaga ? Man kan köpa betongplattor i staden X för YY hryvni, och sälja där och där för ZZ hryvni.

- Fast reser Du med bil till Polen då skall Du välja rätt gränsövergång. Den norra (mot Lublin) den är jobbig. Där kan man få vänta i sju timmar på att få passera gränsen. Men den södra – utanför L’vov – den mot Rzeszów, den är mycket bättre, där kan det gå på tre timmar. Om Du har tur. Då tjänar Du ju mycket tid.

Vi närmar oss Lutsk. Vi berättar för kvinnan att vi tänker se stadens centrum och den medeltida borgen. Hon säger att vi skall kliva av på en hållplats snart, hon skall förresten också byta buss där. Sedan fortsätter vi tillsammans i en annan större trådbuss, till centrum. Hon förklarar vägen för oss exakt, pekar ut riktningen och säger sedan ”adjö” och ”lycka till”, vi kliver av och hon fortsätter med trådbussen själv. Det var en mycket trevlig och vänlig kvinna, och mycket pratglad.

Bricklunchen i Lutsk.

Kristoffer och jag går på en lätt sluttande, asfalterad, fin gågata i Lutsk, kantad av flera moderna affärer och restauranger i västerländsk stil. Dyrt för de lokala förhållandena, men knappast intressant för oss två. I slutet av denna gata, dolt och lite vid sidan om, hittar vi plötsligt en gammal traditionell lågprisrestaurang från sovjettiden. En sådan där man står i kö med bricka, och där man använder endast skedar och gafflar av aluminium. Lokalen är mycket rymlig och det är högt i tak. Inbyggda ljusrör i taket. Mörk träpanel på väggarna.

Maten läggs fram på tallrikar i exakta portioner av vitklädda kvinnor. Man får varm soppa, mörkt bröd, varmrätt, grönsaker, dryck - för 5 hryvni per person. Betala gör man i slutet av kön, innan man går och sätter sig. Soppan och brödet är fantastiskt goda. Varmrätten är bra: en god mjuk hackad köttbit, kokt potatis med lite grönt på (mycket gott). Även grönsakerna / tillbehören är helt OK. Allt smakar som det skall – dvs. som i min avlägsna barndom i Polen. Det är relativt tyst i lokalen, man pratar inte högt. Folk äter oftast ensamma, en och en, och ingen dröjer sig kvar vid bordet i onödan. Ingen söker kontakt. Inte ens med blicken. Exakt den rätta stämningen, miljön och stilen från forna tider - tänker jag. Jag ler och njuter av upplevelsen.

Stadens stora sevärdhet - slottet i Lutsk. En medeltida borg i rött tegel.

Historiens vingslag känns tydligt här. Det Kiev-ryska ursprunget, den litauiska perioden och den polska tiden – allt vävs samman på just denna plats.

En speciell historisk händelse sticker ut lite extra: år 1429 ägde rum i Lutsk ett berömt möte mellan monarker och makthavare i centrala och östra Europa. Närvarande var: den tyske kejsaren Sigismund av Luxemburg, den danske kungen Erik, storfursten av Moskva, stormästarna från Preussen och Livland, härskaren (hospodar) av Valachiet, två mäktiga chaner österifrån, kung Wladyslaw Jagiello med maka, den bisantinske kejsarens sändebud, den polske kardinalen Zbigniew Olesnicki, den ryske metropoliten, den påvliga legaten, plus många fler. Gästerna åt upp dagligen 700 oxar, 100 visenter, tusentals småvilt och de drack varje dag 700 tunnor av allehanda drycker.

Jag får en bestämd känsla av att Europas centrum på 1400-talet låg betydligt mera till höger på kartan. Innan Konstantinopels fall och innan upptäckten av Amerika. Kanske låg denna punkt i den idag anonyma staden Lutsk ?

Lutsk är Volhyniens gamla residens- och stiftsstad. Den har varit landskapets huvudort i över 400 år. Kort efter Polens 3:e delning (1795) förlorade staden Lutsk sin status. De nya ryska makthavarna flyttade administrationen 270 km österut, till staden Zytomierz/Zjitomir i östra Volhynien.

Ryssland gjorde väl på ett liknande sätt på 1800-talet i Finland, där man flyttade huvudorten från Åbo/Turku till Helsingfors/Helsinki.

Den övre borgen i Lutsk finns idag kvar i sin helhet och den består främst av mycket välbevarade tegelmurar. 85% av teglet och murbruket är original – säger den utmärkte ukrainske guiden Serhej. Han har studerat historia på universitetet och han kan allt om sitt ämne. Han ger oss en mycket minnesvärd och engagerad privatguidning - på polska. Serhejs föräldrar föddes för övrigt i L’vov innan kriget, så de var polska medborgare ett litet tag. Vi tittar även på en samling dyrbara böcker och biblar från 1500- och 1600-talet tryckta med gamla kyrilliska bokstäver. Tiden går fort. Vi pratar om Lutsk’s skiftande öden, om Volhyniens tidiga historia, om Rurikid-ättens utslocknande, om gamla Polen och om gamla Litauen, om kyrkans position idag, om Ukrainas aktuella situation. Serhej nämner i förbigående att det i Ryssland, bara runt Moskva, har på de senaste åren byggts 140 st. helt nya kyrkor. Helt nya ! Bara som ett exempel på hur man använder pengarna där. Serhej sammanfattar lite uppgivet sitt kära hemlands tillstånd med en enda kärnfull mening: ”Ukraina, ja - det är ett extremt rikt land, befolkat av extremt fattiga människor”.

Vi vandrar vidare. Den avsevärt rymligare nedre borgen är idag i princip borta och den äldsta stadens ursprungliga hus likaså, men de nuvarande byggnaderna står på exakt samma ställen och de kan ge en viss känsla av svunna tider. Serhej förklarar skillnaden mellan de ukrainska (kristna) och de judiska husen i det gamla Lutsk. De ukrainska husen står alltid några meter från gatan, lite indragna och med långsidan öppen mot besökaren. En liten trädgård växer alltid mellan staketet och husväggen. Men de judiska husen, de har en kortsida alldeles utmed tomtgränsen mot gatan. Där låg entrén till affären.

En i mitt tycke ovanligt byggd f.d. synagoga i sten (idag renoverad) står utanför den obefintliga stadsmuren, fast byggnaden används idag som idrottshall av den lokala klubben ”Dynamo”.

Rovno ”by night”.

På kvällen är vi åter i Rovno. Vi går ut och äter på ett av stadens flottare ställen. Grisha har samlat alla sina vänner och bjuder - just denna kväll. Vi är ett sällskap på ca tolv personer i blandad ålder, mellan 27 och 75 år. En ganska känsloladdad tillställning, för flera närvarande. Gamla minnen väcks till liv. Den äldre damen har förlorat sin son i en tragisk fartygsolycka i Svarta Havet för 30 år sedan. Sonen var på bröllopsresa då. Ett par hundra personer omkom då. Varje gång hon ser Grisha tänker hon genast på sonen och nämner sonens namn. Hon verkar nästan blanda ihop dessa två jämnåriga personer. Damen gråter en skvätt. Restaurangen är nattklubbsliknande. Servitriserna, alla klädda i korta röda klänningar, de är unga, snygga, smala. Discoinspirerad musik hörs i högtalarna och jag upptäcker att utrymmet i mitten är ett glatt dansgolv, med en vertikal rostfri metallstång i mitten. Efter ett tag börjar folk, som sitter vid de andra borden runt oss, gå upp och dansa. Till vårt bord kommer det in massor med mat och dryck: förrätter, sidorätter, huvudrätter, stora glas, små glas. Allt får nästan inte plats på bordet. Röka tobak gör man utanför, så flera personer reser sig ibland och försvinner ut på gatan ett tag. De två äldsta damerna i vårt sällskap åker snart hem, det börjar bli sent. Och det blir till slut ett kort striptease-nummer på dansgolvet. Ett ganska oskyldigt sådant, av vad jag kunde bedöma. Så här gick det till: alla dansgästerna får gå tillbaka till sina sittplatser. En ensam snygg blond tjej dyker upp, hon dansar och rör sig ormlikt till musik och hon klär av sig samtidigt. Ibland håller hon sig i stången och snurrar runt ett varv eller två. Hennes dans slutar vid bar överkropp, hon lämnar scenen och försvinner. Det kommer entusiastiska applåder från både de manliga och de kvinnliga gästerna. Det sistnämnda förvånar mig lite. Kvällen är både ovanlig och angenäm, men det är också skönt att åka hem och sova i hotellsängen - till slut.

Det finns i grunden fyra stora kristna samfund, i Ukraina.

Kartan över den kristna kyrkans uppdelning i Ukraina speglar landets historia.

Fyra stycken olika kyrkor finns här:

1. Den traditionellt ortodoxa, som ”lyder” sedan många år under Moskva-Ryssland.

2. En nationell ukrainsk ortodox med säte i Kiev, en kyrka som anser sig vara fri från Moskva, dvs. autokefalisk. Men den är dessvärre inte självständig i formell kyrklig mening, eftersom Moskva lägger kontinuerligt in sitt veto.

3. En grekisk-katolsk i L’vov-regionen (Galizien, västra Ukraina), ett resultat av den polsk-litauiska unionen 1569. Denna kyrka har behållit sin östliga liturgi, men den lyder under påven i Rom.
4. Och en evangelisk, dvs. protestantisk – ev. med tyska anor (?)

Russkaja banja - ryskt bastubad.

I den ryska bastun i stadens centrum, i ett gammalt hus vid den något kaotiska Rovno-marknaden, träffas alltid bestämda grupper män, på fasta veckotider. De har olika yrken och bakgrund, men här i bastun är alla nakna och jämställda. Själva badandet följer givna regler. Man betalar i kassan, alltid efteråt, vid utgången. Man kliver in i huset, anmäler sig i kassan och klär av sig naken i omklädningsrummet. Man hänger in sina kläder i ett givet skåp med nummer på. Värdesakerna lämnar man tryggt in till en rask man, som sitter i ett bås inne i omklädningsrummet. Han har ett stort gammaldags kassaskåp i båset. Alla männen tvagar sig samtidigt i ett stort kaklat duschrum. In i själva bastun går alla i samtidigt i tre olika omgångar. De medhavda björkruskorna, som man har köpt på marknaden alldeles utanför badets entré, de är personliga och de tar man in i bastun vid varje omgång. Ruskorna sprider då sin speciella lukt. Bastun har träbänkar i tre nivåer och en stor ugn med heta stenar i, bakom bastuväggen. Ugnen har en stor metallisk lucka mot själva bastun. Påminner faktiskt lite om en stor vedeldad pizzaugn. Den killen som leder övningen, han ser till att bastudörren är låst inifrån med hjälp av en stor järnhasp, sedan öppnar han ugnsluckan och öser i vatten kraftfullt med en stor träskopa. Det blir mycket varmt. Alla männen arbetar genast två och två: en man lägger sig på sin förutbestämda plats på bänken och kompisen sätter genast ruskorna i arbete. Efter 2-3 minuter går alla männen ut igen, de duschar snabbt av sig och alla går och sätter sig på stolarna i omklädningsrummet, med en stor handduk runt midjan. I omklädningsrummet kan man beställa kall citrondryck av mannen i båset, han kommer då ut och serverar en tillbringare och mjuka platsmuggar utan dröjsmål. Alla pratar med varandra, det märks att dessa män har setts här tidigare. Sedan är det dags för nästa omgång i bastun. På detta sätt tillbringar männen ett par timmar av dagen i ett glatt, avspänt och enkönat sällskap.

Jag känner enormt tydligt ett starkt nordiskt inflytande här. Finskt eller svenskt, det kan jag inte avgöra. En sådan badkultur existerar överhuvudtaget inte i t.ex. grannlandet Polen.

Skolan i Rovno, återträffen. Utflykten till barnkolonin.

Grishas klassträff - dvs. en ledig lördag i Maj 2007 – exakt 30 år senare.

Man träffas utanför den gamla skolbyggnaden, den ryska skolan nr 19, i centrala Rovno.

Totalt dyker det upp tolv st. f.d. elever, samtliga födda 1962, plus två mysiga äldre lärare – en man och en kvinna.

Efter en titt på skolans befintliga lokaler – det mesta verkar oförändrat - går vi till en väntande och mycket gammal buss, en riktig bilveteran från förr. De gamla eleverna själva tycker att den är väldigt RETRO. Med denna buss åker vi på landsvägen 15 km norrut, till byn Aleksandryja, vid floden Horyn’. Bussen kör in på en barnkoloni (inga barn är ännu lediga från skolan), en välskött anläggning med sovsalar (200 bäddar), utelekplatser, gräsmattor, grillplatser, mm.

Överallt finns det stora höga lövträd och skön skugga, man åker genom en grind och in på själva området. Där inne, bland träden, mittemot huvudbyggnaden, dukar vi upp ett långt sommarbord, pappersservetter, glas, tallrikar, mat och dryck. Några av tjejerna har förberett mängder med ukrainskt mat, lagat den hemma i sina lägenheter. Ren vodka, vitt vin, mineralvatten och öl finns också.

Eftermiddagen är mycket behaglig, fint väder. Det hålls upprymda och skämtsamt högtidliga tal. En del personer är fnittriga, man minns flydda tider och de sjunger otroligt nog även gamla kommunistiska kampsånger – de texterna som man fortfarande kommer ihåg.

De äldre lärarna har redan åkt hem, de använde bägge sin höga ålder som ursäkt.

En av deltagarna är numera överste i den ukrainska armén. Han har civila kläder på sig idag. Han är mycket illa omtyckt av klassen pga sin extrema snålhet.

- Vet Du varför Du aldrig kommer att bli general ? – säger med ilsket hög röst en f.d. klasskamrat, så att alla runt bordet kan höra. Det blir tyst runt bordet för en stund, alla vill höra fortsättningen. - Därför att generalerna, dom har egna söner, de också. Så börjar alla skratta, inkl översten.

Spritfabriken i ett gammalt område i Rovno.

Solen håller på att gå ner. Efterfesten är hemma hos en av tjejerna i klassen. Hon ser mycket sliten ut och har nog druckit en del alkohol i sina dagar. Hennes tidigare man spräckte skallen på henne för många år sedan och hon är därför invalidiserad. Hon får en ”ränta” på 36 hryvni i månaden, pengar som inte räcker till någonting. Hon bor en trappa upp i ett gammalt ruckligt hus bakom järnvägs-området i Rovno, och – för att ha några som helst pengar att leva på – bränner hon sprit i sin lägenhet. Spriten säljer hon sedan, tillsammans med sin tyst-låtne manlige sambo. Fast det där om sprittillverkningen, det vet jag ingenting om, just då.

Vi sitter alltså ca tio-tolv glada personer mitt i denna spritfabrik och festar på medhavd köpt fin alkohol och restmat från utemiddagen på barnkolonin.

Skyddsänglar måste alltid finnas.

Tjejerna runt bordet dricker vodka och samtalar om religion och om änglar:

- Alla måste ju ha en egen skyddsängel, annars kan man inte klara sig igenom livet, säger en av dom på fullt allvar. Därför är det viktigt att döpa sig.

Jag får förslaget att låta mig döpas ortodox-ukrainskt, eftersom jag – till deras förtjusta förvåning - ännu inte är döpt. Det skall säkert gå bra, säger tjejerna lugnande. - Din far ju är född i Korets inom det nuvarande Rovno-länet. - Du har därför obestridligt en mycket stark och konkret lokalanknytning.

Men Grisha, o nej, han behöver inte konvertera. Grisha är redan judisk, vilket de ju vet väl – fast de inte tycks förstå den verkliga innebörden. Det tycks för tjejerna vara ungefär detsamma som att vara katolik.

En av tjejerna har slutat röka cigaretter för ett antal år sedan. Jag undrar varför. Det var inte alls bra att röka, säger hon. Dels för hälsan och lungorna, men framför allt för att det blir så rökigt och dimmigt runt omkring ens egen person, att skyddsängeln inte kan se tydligt och ”göra sitt jobb” tillräckligt bra. Man måste ju hjälpa skyddsängeln, inte hindra honom.

Grisha, Kristoffer och jag tar till slut en taxi hem till hotellet, och sover ut inför avresan dagen efter till Kiev - och direktflyget med Aerosvit till Arlanda.